Två armar ur mörkret räckta mot stjärnfull himmel.
Jag går och går. . .
Febrigt mitt törstande hjärta i bröstet slår.
Jag vill se ljus brinna i flammande dyrkan.
Jag vill se glansen i ögat hos en som har tro,
som genom ångest och skärseld nått hel, djup ro.
Sakta jag öppnar en port och går in i den gamla kyrkan.
Ljus blänka från höga valv med kall glans.
Sömnigt skorrar en orgel sig hes någonstans . . .
Människor sitta i livlös slöhet med knäppta händer.
Men elden som tänder? —
Örnklon som djärv griper tag i de sömnigas själar,
anden som gjuter in frihet hos krypande trälar,
blixten, som splittrar och handen, som helar igen,
var är den? —
Prästen står fram: ”Halleluja — Kristus är konung!
—
Här en bit socker åt dig och åt dig en sked honung! —
Varen förnöjda i Herren och glädjen er, bröder,
alla som tjäna hos honom han rikligen föder.
Hit till sin kyrka han samlar de kära små lammen.
Amen.”
Men var var hammarn, som svängdes mot tidens elände,
flamman, som skoningslöst lyste och gisslet, som brände
sovaren, tigaren, svikaren?
Prästen var här i ornat, men profeten, predikaren? —
Var såg jag blicken med glansen från havsdjupets
flöden,
skaparn, som reste sin segerstod stark över döden,
vändande fasan i lycka och nesan i ära?
Prästen var här, men var var förkunnarn av
stjärnornas lära? —
Händer av vana knäppta. . . En unken och gravlik lukt.
Kalkade väggar. . . Hjärtan fulla av mögel och fukt.
Inte en levande själ och inte en blick på spänn.
— Sömnigt blinkande ljus. . . och nu snarkar orgeln
igen . . .
Jag rusar ut från allt -— jag är dock ingens träl,
jag kan ej sova, jag vill ha rymd kring min själ.
Jag kväver ett skärande skri: O riv ner! Riv ner!
Inte en fläkt av ande — allt är blott ler.
Ute på gatan böljar det eviga sorlet fram.
Från festligt upplysta krogar strömmar musik och
glam.
Jag går och går. . .
Larmet från cirkusbaracken långt nere ifrån mig når.
En stank av förruttnelse möter mig överallt.
Tiden är sjuk och ingen sälta finns kvar i dess salt.
Högt skriker jag till
och hejdar en mänska ur hopen: ”Vad är det ni vill?
Vad söka ni här i larmet, om ej att glömma
den ångestens’ bägare alla ha dömts att tömma?
Stjärnorna skåda i sökan på er, och ni stirra mot
jorden.
Vindarna ropa — ni larma blott högre vid borden. —
Vad vilja ni? — Glömma!
Ja, glömma den gnagande
ledan.”
Han stirrade häpet på mig:
”Än sedan... än
sedan...”
