i rötternas fina hår.
I stjälkens kedjade celler
den sakta stigande går.
I bladets massa spinner
sig vävnad, len och skör,
där böljemjukt den rinner
i slingor av fina rör.
Den levande saften strömmar
i hyllenas höljen opp
att väcka ur dunkla drömmar
det liv, som slumrar i knopp.
Så kommer den stora stunden.
Med ljummande morgonbris
det springer ur lätta blunden
i vaggande solguldsdis.
En dämpad orkester ljuder
i skogens välvda rum,
och sakta ett tyst den bjuder:
naturens mysterium.
O Hansson:
