Den trettonde mars

Han stirrade ned från sitt slottsgemak
utöver Lejonbacken,
han stod där så stel, så spänd och så rak
i den trånga, blåa fracken.

Hur kall han syntes, en feber brann
bak serafimerstjärnan,
och tankarna virvlade av och an
i den arma, pinade hjärnan.

Hur kunde det gå så förtvivlat slätt,
så jämmerligt som det gjorde?
Han var ju en kämpe för sanning och rätt,
därtill en Herrens smorde!

Hans namn Sannfärdig och Trofast är.
Han ensam ej sig försvurit
åt den korsikanske Lucifer
och vilddjurets tecken burit.

Att vägra förlikning med Antikrist,
det var att himlen förtjäna,
men därför hade han Finland mist
och stod förrådd och allena.

Hans rikes bålverk åt ryssen skänkt,
och så den långa reträtten,
oduglighet, svaghet, där minst han tänkt -
och sist nu från Värmland stafetten!

Var Cronstedt fal och var Klingspor feg,
rebellen - det var dock rågan!
I går man lydde ännu och teg -
i dag är det upprorslågan.

Hur var det möjligt? Vadhelst han gjort
haft bifall av grånade råder.
Allt var förträffligt och vist och stort,
så snart han talat i nåder...

Liksom från tingens sanna gestalt
den skymmande slöjan flugit,
i blixtbelysning han såg nu allt:
de hade blott ljugit - ljugit.

O, dessa hovmän med fruset smil,
prelater med ja och amen
och dessa festtal i övlig stil
om Gustav och Vasastammen!

Lögn - idel lögner så långt han minns:
ministrarnas reverenser,
då han från skötet som tre års prins
gav sina audienser.

Handkyssningar bara och böjda knän,
men sanning ej för ett öre!
Så vart han en hög, absolut suverän -
hans folk, det stod utanföre.

Hans folk, han har ej sett till det stort,
men när han färdat ut order,
det blött och betalat, som det har bort,
i kampen mot Rysslands horder.

Nyss ställde det upp sin ynglingahär,
ett lantvärn med fädrens sinne.
Sitt yttersta stöd har han ändå där
mot fiender ute och inne.

Då ljödo trumslag vid början av bron,
och inför konungens blickar
allt närmare kom en ung bataljon.
"På dem kan jag tro!" han nickar.

Men vad är detta? Än hit, än dit
gevären svaja eländigt,
och mellan leden i kompanit
vad gapande luckor beständigt!

Han är förstenad. Är det hans sköld,
den svenska ungdomens blomma?
I usla paltor de hacka av köld
med kinder gulbleka, tomma.

Vid sista svängningen segna två
av svaghet omkull på marken.
I silverringsklockan griper då
med feberiver monarken.

Och mot sin darrande adjutant
han träder med handen knuten:
"Vad fattas folket? Tala sant!
Sant, hör ni, sant på minuten!"

Till svar en stammande, skruvad fras
om vinterkylan som suger,
om patriotiska avskedsglas...
"Ut!" ropar kungen, "ni ljuger!"

Och åter ensam emot sitt bord
han sjönk, den beklagansvärde.
Uti sitt mörker ett sanningens ord,
en stråle av ljus han begärde.

För sent, för sent! Från hans kabinett
blott skilda utav den tunna,
skulpterade dörren, ren sammanträtt
de männer, som svara kunna.

En sky på härdade drag låg tung
av sorg och allvar i blandning.
De hyste ej hat till en stackars kung,
men kommo att tala - sanning.

C Snoilsky:

Värnamo marknad

Vid Värnamo på marknaden

en aftonstund det var,
då Per och Kersti bytte ring
som troget fästepar;
sen skildes de att taga tjänst,
envar med mod och hopp.
»Om sex år ses vi här igen» --
så hade de gjort opp.

Och Per han kom till kyrkherrgåln.
Fastän hans tjänst var sträng,
så slapp han att gå ut som knekt --
man tar ej prästens dräng;
och Kersti hos befallningsmans
fick sköta plog och harv,
som blivit kvinnfolksgöra nu
i Carols tidevarv.

I sina träskor gingo de
den tunga mödans stråt
och rörde aldrig av sin lön
en enda kronans plåt.
»Om sex år», så det hette jämt,
»då blir det annat slag,
så ha vi sparat samman nog
att bygga hjonelag.»

Och tiden skred med snäckans fjät
evinnerligen lång,
på många månader ibland
de tu knappt mötts en gång.
För dans och lek var ingen böjd
i dessa sorgens år,
men efter väntans mulna tid
vart sjätte gången vår.

Av ljuvlig oro brunno då
båd' ungersven och mö,
från alla hagar kom en doft,
det glittrade på sjö.
Utav ett vårregn tvagen nyss
den späda grönskan log,
och göken gol för fästefolk
långt hän i dunkel skog.

Den arma svenska jorden nu
sig gjorde riktigt grann
och sken som utur tårar upp
till lust för fattigman
och strödde glada färgers prål
längs varje dikesvall, 

liksom i vintras aldrig smällt
ett skott vid Fredrikshall.

Vid Värnamo på marknaden
de möte stämt, de två,
bland magra stutar var ej svårt
varann att hitta på;
med rörelse och köpenskap
det jämmerligt gått ned,
fastän det sports, att herrarne
snart skulle göra fred.

Men prästgårds-Per han hade mynt
och var så morsk och käck,
och slantar hade Kersti ock
uti sin kjortelsäck.
Med ögon strålande av fröjd
de satt sig i en vrå
och klingade med pengarna
och viskade som så:

»Nu, vännen lilla» -- sade Per --
Ȋr jag min egen karl
och kan ta upp ur ödesmål
det torpet efter far.
Med nitti daler fick jag ut
min lön i kyrkherrgåln --»
»Och jag har sexti», Kersti sad',
»då står man sig i Småln.»

»Men hör du, Per» -- från Kerstis drag
här leendet försvann --
»den sortens pengar, som vi fått,
jag aldrig lika kan.
Det kallas nödmynt, säger folk,
och det är visst och sant,
det kostat nöd att skrapa hop
den styvern slant för slant.

Men det är bara koppar, Per --
med Görtzens gudar på
och namn, som ingen kristen själ
kan lära sig förstå.
Jag vore nöjd, om pengarna
blott bure kungens bild --
tänk, Per, om smulan, som vi ha,
rakt skulle gå förspilld!»

»En stolla är du, Kersti lill'!
Mig klockarn bättre lärt:
Det är den höga kronans mynt
och guld och silver värt;
och denne krigsman, som du ser,
med lejonet bredvid,
så flink och färdig, är kung Karl,
just som han drog i strid.

Nog är det rätta pengar, du,
det bar ej någon nöd!
Ej kronan tar med svek och list
från fattigman hans bröd.
Kom nu, så gå vi gladeligt
att köpa till vårt bo
båd' slev och gryta, tösen min,
och först och sist en ko.»

I marknadsbråket vandrade 

de tu med muntert mod
och tittade och prutade
på allt från bod till bod.
Då skar igenom folkets sorl
en röst av välkänt ljud...
Hos Per och Kersti klack det till --
här kommo onda bud.

I rock av blanka knappar prydd,
med ämbetsnäsa röd
och stämma barsk klev länsman fram
och allmän tystnad bjöd.
Han öppnade ett tryckt plakat,
och hastigt runt omkring
slöt sig med häpna anletsdrag
en stum åhörarring.

Det var med alldenstund, ithy
och mer av samma sort
ett kungligt brev, där meningen
så kunde fattas kort,
att kopparbiten, som i går
för daler gått och gällt,
numera gällde ingenting --
och så var det beställt.

Så gruvlig dom i förstone
ej Kersti fullt förstod:
»I nåder slöts ju skrivelsen,
och drottningen är god!»
Men Per, som stod där blek, begrep
omsider denna nåd:
»Ack nej, du Kersti, stackars tös,
här finns ej någon råd.» --

Vid Värnamo på marknaden
det var en aftonstund,
där vandrade ett fästepar
med sorg i hjärtegrund.
Med bittert löje Per såg fly
sin fagra lyckodröm,
och bakom randig förklädssnibb
flöt Kerstis tåreström.

De satte sig bland blommorna
på daggig åkerren,
bak fjärran skogar dunkelblå
sjönk kvällens rosensken.
Emellan tallar steg en rök
ifrån ett litet hem --
ack, hoppet om en egen härd
var slocknat ut för dem!

Det suckade så tungt i norr --
det var en sorgegök,
och djupare i förkläts famn
då Kerstis huvud dök.
Så månget bröst i Sveriges land
hans dubbelsuck förstod:
Den ena tonen sade sorg,
den andra tålamod.

Den starke Per han lindade
om hennes liv sin arm,
och veka ord sig bröto fram
ur svallet av hans harm.
Så mild som månen över sjön,
kom trösten till hans brud:
»Och finns för oss ej lag och rätt,
så finns dock Herren Gud!

Vi ha ju hälsan, hurtigt mod
och raska armar tu
och börja bara om igen,
det är ej värre, du.
Vi ta oss tjänst, så får det bli.
Tills glatt en annan vår
vi sätta bo och köpa kon,
som ej vart köpt i år.»

Han talte många andra ord
av kraft och bergfast hopp,
och Kersti mellan tårarna
såg ur sitt förklä opp
och frågade med ögat ljust
av kärlek och av tro:
»Så råkas vi om sex år då
på nytt vid Värnamo?» 

Stenbocks kurir

Är det den vilde jägarn,

som sätter av i sträck?
Ur stugan tittar bonden
med undran och med skräck.
En mörkblå ryttarkappa
som i en blixt han ser,
pistoler, älghudskyller --
en kronans officer.

Stortidender för visso
den för, som har så brått.
»Gud hjälpe oss, med dansken
har säkert slaget stått!»
En ängslig fråga, vågad
av gamle fader Lars,
bak den försvunne ryttarn
i tomma rymden bars.

Han redan är långt borta
liksom en skjuten pil,
ännu i natt han hinner
väl några goda mil.
Ej ro, ej rast, ej vila,
så heter hans paroll,
och efter honom stupat
en häst för varje håll.

Av Skånes våta lera
hans dräkt är fullbestänkt,
ur Smålands gråstenshällar
hans fåle gnistor sprängt,
På Roxens tärda isar
han nyss för livet stritt,
bland Sörmlands hala backar
nu brusar fram hans ritt.

Den forne nummerhästen,
av skum och blod betäckt,
tycks gripen av en iver
med ryttarens i släkt.
Han också stått i ledet
och offrar glad sin hud
för att i morgon bära
till Stockholm Stenbocks bud.

Ja, vissten I det bara,
i Sveriges spridda tjäll,
där bön om seger sändes
med psalmen upp i kväll!
I djupt försagda hjärtan,
ja, anaden blott I,
vad dessa hovar sade,
som dånade förbi!

För första gång på länge
göt marssol ut sitt gull
på Stockholms stad, då vakten
fick brått vid Södertull.
»Kurir ifrån grev Stenbock!»
Upp flyger bommens slå
för ryttaren och hästen, 

halvdöda båda två.

Vid Slussen störtar skymmeln,
han mäktar icke mer.
Till fots den trötte krigarn
till slottet sig beger.
För kungahuset har han
ett krutröksvärtat brev,
som generalen lutad
mot sadelknappen skrev.

I borgen, byggd av Wrangel 

på Riddarholmens ö,
med flygeltornens rundlar
vid strand av Mälarsjö,
fru Hedvig Eleonora,
den höga ättemor,
ett stöd för Karlar trenne,
i sorg och oro bor.

Hur har i ångest fordom
hon vakat mången stund,
då maken stred vid Warschau,
då sonen stred vid Lund!
Sist ljöd i hennes öra
Pultavas dunderskall;
Det bud, härnäst hon väntar,
kan vara Sveriges fall.

I sitt gemak hon sitter, 

den gamla drottning god,
sondottern, stolts Ulrika,
står stel liksom en stod.
Ett enda ord ej kommer
från pfalsisk underläpp,
och hela hovet tiger,
man hör blott urets knäpp.

Men vilket sorl i trappan!
Nu dörr på dörr slås opp.
Fontanger och peruker
en viskning genomlopp.
En kammarsven förkunnar:
»Kurirn, ers majestät!»
Med vördnad träder hovet
tillbaka några fjät.

Av två drabanter ledes
en halvt avsvimmad man,
i tunga ryttarstövlar
med möda vacklar han.
Vart steg på golvet lämnar
ett spår av Sveriges jord.
Han bjuder till att tala --
då tryta sans och ord.

Med lugn på skrynklig panna
men dödsblek som en hamn,
den ädla fru sig reser
tr kronprydd länstols famn.
»Sitt, herr kornett!» hon säger,
Och hovet skåda får
en syn förutan like:
han sitter, och hon står!

Hon vinkar -- och in bäres
en mäktig dryckesmugg,
där hög i drivet silver
kung Karl ses skifta hugg.
Det renska vinet pärlar
vid kannans blanka rand;
hon räcker den åt krigarn
med stark, fast åldrad hand.

»Som brav soldat, det ser jag,
er plikt I redligt fyllt,
av mig och av oss alla
I tacksamket förskyllt.
Tag detta som ett minne --
drick först er konungs skål
och låt oss sedan höra
er sändnings föremål!»

Hans läppar knappast fuktats
av druvans gyllne blod,
förrn till hans kinder strömmar
ånyo livets flod.
Han stiger upp, gör ställning --
Till alla svenska bröst
når lik en ängels stämma
den enkle krigarns röst.

»Den sista februari
vi med den Högstes makt
vid Hälsingborg i drabbning
vår ovän nederlagt.
Vi ha troféer, fångar
i flera tusental,
som närmare här skriver
vår tappre general.»

Den gamla Karlamodren
i tårar strålar blid:
»Nu låt Din tjänarinna
få fara hem med frid!»
Bland snyftningar av glädje,
i högljudd jubelkor,
Prinsessans anlet ljusnar,
hon liknar då sin bror. --

Därutanför kring slottet
ren mängden böljar tät,
»Victoria!» och »Stenbock!»
det som ett tordön lät.
»Som Gideon han fäktat,
den riksens trogne jarl!
Nu bytes sorg i lycka,
nu få vi hem kung Karl!»

Allt djupare på torget
sig skockar folkets hop.
»Vi vilja se kuriren!»
så hörs ett allmänt rop.
När borgens port upplåtes
och äntligen han röjs,
av hundra armar fattad,
i luften strax han höjs.

En storm av frågor susar
i samma andedrag,
Envar vill veta mera
om denna stora dag,
Där spörjes mer än tio
att svara på förmått,
om Burensköld och Dücker
och om »geschwinda skott».

Och han, som budet bragte,
det gäller honom ock.
Man kyssa vill hans händer
och röra vid hans rock.
Är det en härlig seger,
vars make icke sports,
en sådan ritt ej heller
i mannaminne gjorts.

Från arsenalen dundrar
med jämna mellanrum
den åska, vilken världen
för alltid trodde stum.
Och alla hjässor blottas,
då segerfröjdens tolk,
s:t Gertruds klockspel, ringer:
»Nu tacker Gud allt folk!» 

Olof Rudbeck

Olaus Rudbeck, så kallades han, 

de lärde herrarnes överman, 

en bjässe på Uppsalaslätten. 

I katedralen båd' kor och valv 

av genljud skalv, 

när han tog upp psalmen, den väldige jätten. 

Vid Fyris bragte han allt å ban. 

Vad göras skulle, han gjorde i sta'n 

som lärosätets kurator, 

och vivat ljöd från de ungas led, 

varhelst han skred, 

den höga gestalten, på leriga gator. 

Och kom han på fädernas samlingsrum, 

som skeppet bland vikande böljeskum 

han gick mellan böjda hjässor, 

med viljekraftens och snillets rätt, 

som den där lätt 

i var fakultet kunde dugt till professor. 

Som medikus var det, han först steg opp, 

och lymfans gångar i mänskans kropp 

han blottat för vetenskapen; 

stred om sin upptäckt mot Bartholin 

på vred latin, 

som Karl emot Fredrik med ljungande vapen. 

För allt han räckte -- han delte vård 

åt vettets växt i Atenes gård 

och liljans örtesängar. 

I toner ändades mödans dag -- 

i sångmörs lag 

den vilande Herkules lekte på strängar. 

Så hade han sysslat med många ting; 

med rastlös tanke, som irrat kring 

att pejla, forska och fråga, 

fick samlad hela sin spridda glöd, 

som sken och sjöd, 

till sist i en allt behärskande låga. 

Den hette Sverige. Du nya tid, 

som hånar hans drömmar, glöm ej därvid, 

att namnets klang var en annan, 

då än från Leipzigs och Warschaus dar 

den minste bar 

av gloria liksom ett skimmer på pannan. 

Den svenske studenten i sliten dräkt 

bland fina främlingar trädde käckt 

till tysk och holländsk kateder. 

Ett enda ord gjorde grinarn stum -- 

Romanus sum! 

På yppersta bänken slog svensken sig neder. 

Och svensk var Rudbeck som ingen mer. 

Det gamla landet, där mången ser 

ett bördornas karga rike, 

för honom var det bland snö och is 

ett paradis 

med mjölk och med honung, ett land utan like: 

Det forna Atlantis med dygd och mod, 

där människosläktets vagga stod, 

ett urhem för ljus och bildning, 

där hugstore siare vuxo opp 

vid Fyris' lopp, 

då Hellas ännu låg i natt och förvildning; 

En bägare, bräddad av styrkans mjöd, 

som svämmande gjutit sitt överflöd 

av cimbrer och göter kring världen -- 

från dem och till Lützens blå brigad 

vad ändlös rad, 

som Svitiod sänt ut på den strålande färden! 

Så svärmaren skapade efter hand 

berusad av drömmen om sagans land, 

ett kaos av dårskap och snille, 

en bild av Manhem så fram han bar, 

ej som det var, 

men så som den blindaste kärlek det ville. 

En skatt för lekman liksom för klerk, 

på hyllan tronade Rudbecks verk 

hos bibeln med silverknäppen. 

Det lästes av konung och karolin, 

och bifallsmin 

om smala mustascherna spelte på läppen. 

Och folket jublande gick i god 

för diktens sanning -- det kostat blod 

att träda drömmen för nära. 

Ett nyktert tvivel, om viskat blott, 

var högmålsbrott 

mot svears och göters uråldriga ära. 

Ty varför tvivla? Med Karls drabant 

Starkodders minne vart åter sant 

vid Narva, i blixt och dunder, 

och fabelns härlighet gick igen 

i kunglig sven, 

vid aderton år ren en saga, ett under. 

Nu Rudbeck själv var gammal och grå, 

men rak och oböjd han stod ändå 

i aftonens tynande dagrar, 

och fläkten, som lekte kring gubbens kind, 

var segervind 

helt varm ifrån söder med dofter av lagrar. 

Än majestätisk han skred som förr 

vid orgelbrus genom domens dörr, 

han skred bland de stores grifter. 

För honom templet tillsammans band 

hans Gud, hans land, 

hans tro och hans älskade hjältars bedrifter. 

Och stum därute han kunde stå 

och se dess torn i det matta blå 

med kvällsol på koppartinne, 

som ginge hans tankar kring minnets hem 

på vakt för dem, 

som slumrat från bragder i marmorn därinne. 

Själv var han ej färdig att söka frid; 

uti hans Atland, hans levnads id, 

det fattades ännu mycket. 

Av hans berömmelses monument, 

i bild och pränt, 

där lågo än delar och väntade trycket. 

Så satt han en afton vid egen härd 

bland hopade skatter ur forntidsvärld, 

klenoder för själ och öga. 

I handskrift verket låg helt tillreds -- 

han var till freds! 

allt annat i livet betydde nu föga. 

Men tyst -- ett anskri, ett väktarrop! 

Med brådskande fötter en uppskrämd hop 

utefter gatan hörs trampa. 

Ett eldsken ger dag åt det mörka hus, 

och i dess ljus 

förlorar sig skimret av forskarens lampa. 

Se, lågan växer -- med prasslande brak 

hon föres av vinden från tak till tak, 

i kojor näring hon finner. 

Det är ej nu några gårdar mer, 

ej ett kvarter, 

nej, jämmer och skräck, det är staden, som brinner. 

Det härliga templet i götisk prakt 

än bryter den rasande brandens makt,

en klippö i hav av lågor. 

som nödrop sänder det klockors skall 

kring Fyrisvall, 

kring dagsljusa slätter och rodnande vågor. 

Ren slicka flammor båd' torn och skepp. 

Vem vrider rovet ur härjarns grepp? 

Vem djärves att livet våga? 

Vem tar befäl över rådvill här? 

Det Rudbeck är, 

den starke, som låga kan sätta mot låga. 

På Gustavianum, i brandens tjut, 

sin post han valde -- här höll han ut, 

fast hettan glödgade plåten. 

han ledde försvaret med fältherrblick 

och hjälteskick, 

så själve kung Karl skulle varit belåten. 

En klagan höjdes ur folkets brus: 

»I Svartbäcken brinner professorns hus!» 

Hans stämma med tordönsstyrka 

ljöd klar tillbaka ur rök och kvalm, 

som förr hans psalm: 

»Mitt hus kan få brinna men icke min kyrka!» 

Hon brann icke heller. Han seger vann 

i strid med härjaren man mot man 

att minnenas tempel värja. 

Den väldiga stommen stod oskadd kvar, 

fastän dess par 

av prunkande spiror ej stått till att bärga. 

Men så var ock segrarens styrka slut. 

Ur Gustavianum han fördes ut 

med svedda kläder och lockar, 

en bruten gubbe med slocknad röst 

i kraftlöst bröst,

han bars bland ruiner och kolande stockar. 

Åt sidan hopen steg vördnadsfull, 

då till en koja vid Svartbäckstull 

sin kosa nu tåget styrde. 

På vägen Rudbeck fick se sitt bus --

en hög av grus! 

I askan av Atland än gnistorna yrde. 

Hans levnads gärning var ett fragment, 

hans ryktes tempel till stoft var bränt, 

Atlantikan kom till korta. 

Det svällde en tår bak hans ögonlock; 

han log ändock -- 

den flyktiga skymten av svaghet var borta. 

Han lyfte sitt huvud, han såg sig kring, 

han fann sig i sina studenters ring, 

på trofasta armar bäddad. 

Hans läppar viskande rörde sig: 

»Stor sak med mig! 

men kyrkan, den riksens klenod, hon är räddad. 

Mitt eget verk det är grus och mull, 

men Sverige, det vet jag, slås ej omkull, 

och därför jag tryggt kan flytta. 

Om blott min kärlek -- jag har ej mer -- 

står upp i er, 

så har gamle Rudbeck dock levat till nytta.» 

Välsignande sträckte han ut sin hand: 

»Gud skydde Carolus och vårt land, 

och, gossar, farväl med eder!» 

I dörren ännu han avsked bjöd, 

och vivat ljöd, 

men sakta, helt sakta, ur vikande leder. 

C Snoilsky:

Kristina

 

I. 

På sorggemakets svarta sammet 

en solglimt faller från gardin, 

i sneda strimman dansar dammet 

som pärlorna i ett glas vin. 

I stormande och hädisk smärta 

en kvinna finns här dag och natt. 

Ett guldskrin med en hjältes hjärta 

hon tillber som sin enda skatt. 

En liten flicka sammankrupen 

på pallen dväljs vid hennes fot. 

Det bor en sällsam glans i djupen 

av dessa stora ögonklot. 

Hon vänder sida efter sida 

i boken, som till jul hon fick, 

och Gustav Adolfs segrar skrida 

förbi i Merians kopparstick. 

Blott någon gång från bladen ilar 

en flyktig blick, brådmoget klok. 

Så kyligt undrande den vilar 

på gråterskan i änkedok. 

Nu knackar det på dörren sakta: 

försiktigt, tyst den låtes upp. 

På tröskeln syns en man betrakta 

med forskaröga denna grupp. 

Utöver kragens spetsar skjuter 

ett brett och tvärklippt, grånat skägg, 

den svarta silkesstrumpan sluter 

sig utan veck om kraftig lägg. 

Sin hälsning med en hovmans vana 

till damen sirligt fram han bär, 

men något finns, som låter ana, 

att det är han, som råder här. 

Som svar han blott får tårefloder; 

till flickan med sin bok i knät 

han vänder sig från hennes moder 

och kallar henne Majestät. 

II. 

Det är fest på Mälarstränder, 

skott och jubel och trumpeter, 

vinkaskader, äreportar, 

nya tyska härligheter. 

Nyss den myndigvordna drottning 

förts högtidligt över torgen 

steg för steg på vita gångarn 

till den gamla Vasaborgen. 

Blanka skådepengar regnat 

bland de trogna Stockholmsborna, 

och vid ingången till slottet 

hästen tappat silverskorna. 

Gråa murar halvt försvinna 

bak brokad och draperier, 

mellan kronor skimrar vasen, 

styv av gyllne broderier. 

Nu ej mer den bleka kärven, 

som den stod på Upplands gärden, 

men i rang med örn och liljor 

känd och ärad över världen. 

I den stora vida salen 

 under tronens purpurhimmel 

högt hon synes, segerjungfrun, 

ovan huvudenas vimmel. 

Riksförmyndarne, de gamle, 

lägga i den ungas händer 

frukterna av tolv års bragder, 

makt och skatter, nya länder. 

Framför trapporna till tronen 

rad av vita hjässor sänkes, 

som en silverkrusad dyning 

böjs vid strand, där vila skänkes. 

Diplomatiskt och betänksamt 

söka främmande gesanter 

pejla varje blick, som strålar 

under kronans diamanter. 

De i sina pannor välva 

ren latinska orationer, 

där en hymn till Nordens Pallas 

höjs på alla smickrets toner. 

Sluge statsmän, edra herrar 

bedjen att sin oro kväva: 

Tankar på ett baltiskt välde 

ej Kristina föresväva. 

Spetsen pennorna att skriva 

hem till edra kabinetter, 

att i afton Gustavs dotter 

ger den bästa av baletter. 

Vårdslöst där mot pelarn lutad, 

skön och spotsk och missbelåten 

står en yngling, vilkens hållning 

föga anger undersåten. 

Det för hans skull är, som Stiernhielm 

bråkat har sin svenska hjärna 

att till kvällens upptåg finna 

rim, som än mot udden spjärna. 

Amarant bak atlasmasken 

efter honom blott skall spana, 

liksom fordom på Endymion 

genom skyar såg Diana. 

Där han skrider i gavotten, 

stolt och fri och obesvärad, 

skall han bära i sin ficka 

gåvobrevet på ett härad. 

III. 

Där en bro är kastad över 

bäckens smala silverband, 

där går gränsen mellan Sverige 

och den danska kronans land. 

Bredvid pålen, blågult målad, 

väntande en barnflock står, 

deras trogna, svenskblå ögon 

tindra under lingult hår. 

De ha hört, att drottning Kerstin 

skall förbi här inom kort, 

men de tro ej, det är möjligt, 

att hon far för alltid bort. 

Varför skulle hon dem lämna? 

Hennes namn är dyrt och kärt, 

och en bön för hennes välgång 

var det första, mor dem lärt. 

Ha de ej för henne burit 

en bedrövelse så stor 

förra sommaren, då länsman 

ut till knekt tog äldste bror? 

Fick ej sedan far för skatten 

släppa till den ena kon? 

Att hon reser bort för alltid, 

fatta ej de små vid bron. 

Hela morgonen de plockat 

blommor, röda smultronbär 

för att visa drottning Kerstin, 

huru högt hon älskad är. 

Hör, nu rullar det i backen, 

och nu syns ett moln av damm. 

Kring den tunga guldkareten 

skymta fjäderhattar fram. 

Utur vagnen ljöd ett löje, 

skärande och kallt som stål, 

och en fru med mörka herrar 

talte utländskt tungomål. 

Vagn och ryttare försvunno 

borta på den andra strand. 

vid ett slag av kuskens piska 

barnen korgen släppt ur hand. 

Blommorna i landsvägsdammet 

andades sin sista doft, 

röda smultron lågo spillda 

liksom hjärtestänk i stoft. 

Drottning Kerstin, drottning Kerstin, 

Sveriges famn nu sluter sig, 

Sverige, där jämväl den minste 

velat ge sitt blod för dig! 

IV. 

Vi blir i viskning varje ord förnummet? 

Vi dessa smygande och tysta fjät? 

På sin förvandling väntar här i rummet 

ett stackars ensamt, jordiskt majestät. 

På vissnad panna stora pärlor glida, 

men själen är att släppa stoftet sen 

och ryggar än för språnget i det vida, 

som droppen skälver ytterst på en gren. 

Och dock det bör ej kännas tungt att vandra. 

sen lycka, makt och ära gått förut. 

Du är så arm, Kristina Alexandra, 

då skådespelet lider mot sitt slut. 

Med klangen av ditt sista guld förstummad 

vart smickrets flöjtton, dina skalders röst. 

Nu dör av lejda främlingar försummad 

hon, som sin tron haft rest i svenska bröst. 

Hon hör ur töcknet av en dunkel dvala, 

hur ren man skiftar hennes egendom, 

hur kardinaler lågt och ivrigt tala, 

hur klockor ringa i det stora Rom. 

Än nattens febersyn alkoven fyller; 

se, hur de skymta i varandras spår, 

allt från den höge med ett blodigt kyller 

till glömda tjänare från späda år. 

Och nu en landskapsbild -- med friska björkar 

en fager åbrädd vid en liten bro. 

Den andra strandens skugga djupt förmörkar. 

Hit kom väl aldrig hon förut? Dock jo! 

Ur skuggan vill hon åter över spången, 

här hejdas hon av en osynlig hand. 

Men hör den ljuva, underbara sången, 

som klingar från den ljusa, gröna strand! 

Nej, detta är ej någon dröm. Vem vågar 

att sjunga utanför, trots strängt förbud? 

Ur dvalans slummer plötsligt väckt, nu frågar 

den döende, vad det väl är för ljud. 

En nordisk studiosus blott, de svara, 

som vilat sig på trappan här helt kort, 

sin morgonpsalm han börjat sjunga bara, 

men om hon vill, han strax skall visas bort. 

»Han stör mig ej, han stanna må!» hon säger 

och sjunker vaggad av den enkla ton 

med sluten blick tillbaka på sitt läger. 

Vad det blev ljust! Hur kom hon över bron? 

De röde präster viska med varandra 

och fatta forskande en kallnad hand. 

Vid svenska ljud Kristina Alexandra 

förts över bron till obekanta land.

C Snoilsky:

Herr Jans likfärd

Rivna fanor, segertecken
med en dubbelörn i vecken,
täcka murens nakna kalk.
Dimmigt brinner vaxljusveke
vid en enkel bår av eke,
i det halvt förstörda koret
ställd på svartklädd katafalk.

Där det matta skenet irrar,
sjunken ögonhåla stirrar
från det vita örngottsvar.
Jan Banér, så nämns den döde,
Habsburgs skräck och olycksöde,
Wittstocks, Chemnitz' segerherre,
Sveriges hjälte och försvar.

Flydd är nu det namns förtrollning,
som gav kraft och sammanhållning
åt en brokigt blandad här.
Brusten är den blick, som tämde,
mer än rättarsvärdet skrämde,
spänd inunder fjäderhatten
i en trotsig soldenär.

Ren kring högkvarteret skocka
fräcka hopar sig och pocka:
»Promt vår sold vi vilja ha,
annars gå vi till Oranien,
eller sälja oss åt Spanien,
Turken, Påven eller Satan,
bara han betalar bra.»

Mitt i själva upprorsflamman
bergfast sluter sig tillsamman
svenskars, finnars ringa flock.
Deras trogna tårar falla
ned på fältherrns hand, den kalla,
på den vissna lagerkransen,
virad om den dödes lock.

Att det kära stoftet värna
håller härens bästa kärna
vapenvakt kring hjältens lik
i en halvbränd by, vars kyrka
gömmer Sveriges sista styrka,
medan ute myteriet
fyller allt med vilda skrik.

Upp de tunga portar springa,
och mot golvets stenar klinga
svärd och sporrbeväpnad häl.
Det är män, som världen känner,
lyckans svurne följesvenner,
tysken, skotten och fransosen,
utländskt värvat krigsbefäl.

Veteraner ärrbetäckte,
ett i pansar härdat släkte
i dens tjänst, som lovar mest,
trampande med breda sulor
fridens skördar ned i smulor,
högbestövlat, stålomgjordat,
fruktat mer än eld och pest.

Främst i denna djärva skara
nalkas att dess språkrör vara
gammal skottländsk hövitsman.
Stödd på träben, sen det andra
ned i Lützens mull fått vandra,
till den lilla svenska gruppen
buttert rättfram talar han:

»Kavaljerer, vapenbröder!
Endast den, som honom föder,
knekten liv och lemmar ger;
om för Sverige han tar slängar,
vill han ock se Sveriges pengar.
släppa till sitt skinn för intet
gör han blott för en Banér.

Utan knot intill det sista
honom där uti sin kista
vi i lust och nöd följt åt.
Nu, då han ej finnes mera,
vi med värjan salutera
Eder unga, krönta Fröken
och gå sedan var sin stråt.»

Svensk och finne dystert tiga.
Äventyrarena stiga
sakta fram i tyst förbund,
Som de avsked taga ville
av de drag, där eld och snille
lyst för dem vid festpokalen
och i segerns sköna stund.

Gamle skotten mulet bister
stått och sett -- nu ut han brister:
»Rynkar han ej ögonbryn
som vid Wittstock sent på dagen,
då hans här, så gott som slagen,
ordnades till sista stormen?
Än jag ser det för min syn.

Blek, med värjan sönderbruten,
munnen järnhårt sammansluten
lyssnande han såg sig om.
Blott mot döden fram vi fördes,
då på flygeln salvor hördes --
det var Stålhandske med hjälpen,
som i elfte timmen kom.

Då begynte riktigt festen,
Sporrande den svarta hästen,
flög herr Jan från led till led.
Som orkanen gick attacken
upp mot sachsarne på backen.
När de flydde ur sin vagnborg,
hur vi sablade dem ned!»

På hans läppar talet stäckes --
Lyssna! Månn' i fjärran väckes
Wittstockdundrets återljud?
Är det åskans djupa toner?
Nej, men kejsarens kanoner --
mot det herrelösa lägret
rycker fienden, vid Gud!

Allt förvirring är och häpnad.
Med förtvivlans styrka väpnad,
ger sig luft de svenskes harm:
»Må de fega och de fala
gå till dem, som bäst betala!
Här vi hålla stånd, så länge
än en droppe blod finns varm.»

»Svenske herrar, tonen dämpen»,
säger gamle höglandskämpen,
»inga flera slika ord!
Den, som vi i alla öden
följt och älskat intill döden,
fältherrn, som vi svuro lydnad,
han finns ännu ovan jord.

Än ett värv oss står tillbaka:
att bestyra och bevaka
som sig bör hans jordafärd.
Ren tillräckligt tårbegjuten,
nu han väntar på saluten,
och så sant jag heter Ruthwen,
den skall bliva honom värd.

Kransen vissnat har kring pannan,
men vi skära lätt en annan
friskare, förrn sol gått ner.
Den, som här är äldst i graden,
tar befälet vid paraden --
hären ställd på gamla sättet,
som vi lärde av Banér!» --

Knotet tystnat. Ordnad, färdig,
hjältens stora skugga värdig,
under vapen hären står.
Ingen gärd hans stoft skall sakna:
alla Wittstocks genljud vakna,
Wolfenbüttels segeråskor 

rulla stolt omkring hans bår. 

Kung Erik

 

 

Sakta glida vimpelprydda båtar, 

Mälarn speglar röda aftonskyn, 

åror plaska under valthornslåtar, 

lövskog doftar invid vattnets bryn. 

Fäll nu åran, slupen lägg på svaj -- 

Vagga utan mål en natt i vackra maj! 

Valthorn, tystna nu, 

eko, lyssna du: 

kung Erik leker på luta. 

Konung Erik på sin luta leker, 

lutan lagd på silkesstickat knä, 

och den vita handen välljud smeker 

fram ur silversträng och cederträ. 

Liten Karin lyssnar tyst därpå, 

tills i hennes ögon stora tårar stå. 

Är herdinnan min 

icke glad i sinn'? 

Kung Erik leker på luta. 

Fruktar du försåt ifrån min broder, 

hertig Rödskägg? Säg, min tankes sol! 

Än jag håller fast i rikets roder, 

än jag sitter på kung Göstas stol. 

Till dess dagen purprar bergets hatt, 

låt oss älska blott i vårens ljusa natt! 

Det är långt igen 

än till morgonen. 

Kung Erik leker på luta. 

Liten Karin, unge kungen ber dig: 

bliv du min, och Stockholms borg du får. 

Säg ett ord -- och jag guldkronan ger dig 

att förblekna kring ditt gyllne hår. 

Jag är Erik, vackra drömmars kung: 

smidd av månestrålar känns ej kronan tung. 

Gråt ej, barnet mitt, 

så blir riket ditt! 

Kung Erik leker på luta.

År 1935, i anslutning till prinsessan Ingrids giftermål med danske kronprins Frederik, gjorde Nils Hasselskog en travesti på Snoilskys dikt ovan, betitlad Prinsessan talar i radio.

C Snoilsky

: