Vilken flax

Vilken flax,

att taxichauffören Max Sachs 

från Savolax

så här dags 

hux flux

fick en braxen och en lax!

S Lindström (Tristan):

Alla aktiva astrologer

Alla aktiva astrologer anmodas att altruistiskt assistera 

vid anabaptisten Alfonso d´Albuquerques autodafé i Alicante 

annandagen Anno adertonhundra aderton. 

Anslående allsånger avsjungas under akten

av Andalusiska Annonsacquisitörers amatörkör.

S Lindström (Tristan):

Slutet på sagan

Min lille vän, nu är sagan slut
och prins och prinsessa är komna
till sitt eget rike med pomp och salut,
och nu så måste du somna.

Det hände dem alls inget särskilt mer,
sen de kom från den farliga färden.
Det var bara sånt som i allmänhet sker
med vanligt folk här i världen.

Prinsessan blev småningom gammal och fet,
och prinsen blev gammal och mager,
och hon fick migrän och familjeförtret,
och han, han fick krig och podager.

Men det skall du inte bekymra dig om,
för nu skall du sova bara,
och drömma att du är prinsen, som kom
och frälste prinsessan ur fara.

Och när du har drömt just så långt som så,
tar solen dig redan på sängen,
och då skall du kvickt få kläderna på,
för i morn slår de hö på ängen.

S Lindström (Tristan):

Dies irae

"Liber scriptus proferetur
in que totum continetur.
- - - - - - - 
Quidquid latet apparebit.
- - - - - - -."

(SvPs 1921 n:r 664)

"På den Yttersta Dan, kors, då vankas det skandaler!
Åh, tänk när vår Herre slår upp sina journaler,
där allt som har gjorts allt sen Adams dar,
och allt som har sagts, allt som inte annat var
än en halvtänkt liten tanke i ett skrymsle i en själ,
står bokat och noterat så ordentligt och väl
Han sitter där på tronen som en rektor i kateder,
med änglarna omkring sig som en lärarekår,
och läser opp betygen för uppförande och seder,
och skiljer pigga getter från fromma dumma får.
I skolan (fast det ofta blev min lott att sitta kvar)
var examensdan den bästa av terminens alla dar.
Jag undra vem av flickorna som kom i finast klänning,
och framför allt så var det en sån förtjusande spänning
att få veta vilka andra som fick underbetyg,
och se om de såg sturska ut eller lipade i smyg.
Den Yttersta Domen blir nog långsam i början,
för alla gångna tider, all den historiska smörjan,
med feta hjältekungar och torra helgonhäxor,
de ska väl dömas först; det blir som gamla läxor
som man får höra omigen, fast, förstås, det är sant
att den repititionen kan bli nog så pikant.
När alla Casanovor och alla Pompadourer
får berätta detaljerat om sina små amourer,
det blir nog ganska kryddat; och kanske lika spännande
blir det sen att höra hjältarna och helgonen bekännande
en del små detaljer om sina allra som privataste
förhållanden, som kanske inte var bland de delikataste.

Men kors, när sen turen kommer till denna här staden
och dem som bor här nu! Tänk när hela långa raden
av alla som jag känner, eller bara vet vad heter,
ska bikta, en för en, sina intimiteter!
Ja, inte för en plats ibland himlens upper ten
vill jag avstå från att höra hur det var med kusin Sven
och Anna Bergvall, den där sommarn när Karl låg i Tyrolen,
och om min svärmor ändå ljög för mig om skedarna och skålen.
Och tänk, ja, tänk när Emilie, den hycklerskan, det trollet,
den hala falska ormen, får bekänna helt och hållet!
Det är synd att vi alla kommer dit som skelett,
för jag skulle vilja se henne, söt och kokett
lägga huvudet på sned och rodna när hon biktar
sina svåraste skandaler, och se hur hon riktar
sina granna ögon vädjande och fromt på den ståtligaste
av änglarna, och talar med sin allra försåtligaste
och mjukaste röst om hur hon alltid menat väl
och aldrig varit falsk, och att det inte fanns nå´t skäl
att tro att hon och Gustaf... ja, Gustaf, herre jemini,
att höra honom klämma fram med, till sist, hur han och Emilie...
Ja, jag tror inte jag kan trivas i himmelen ett dugg,
ifall där inte finns en lagom liten glugg,
då jag kan titta neråt på det älskliga paret
i deras svavelbastu och fråga hur de har´et.
Och blir jag inte salig - fast det vore då skandal -
så kan jag nog stå ut med rätt mycket avgrundskval
för njutningen att se dem ligga och koka och hoppa
som... som klimpar i svavelsoppa."

S Lindström (Tristan):

Stjärnfall

"Ser du ett stjärnskott fara,
så önska dig vad du vill;
hur stort det än månde vara,
så skall det falla dig till."

Men när vi ser stjärnan falla
likt ett gyllene evighetsfrö
som i jordens järnnätter kalla
skall bitas av frosten och dö,

likt ett guldmynt som himlen beskärde
åt oss, som det inte förtjänt,
som på Fåfängans Marknad förtärde
det punt som vi fått oss förlänt,

då hinner vi aldrig att minnas
vad vi varmast önskar och vill,
den önskan, som låter sig finnas,
är en som hör vardagen till.

* * *

Ibland när vi minst det väntat,
får vi en benådad stund;
det är som hade vi gläntat
på himmelens port en sekund.

I en aning vi tror oss förnimma
att det eviga vill oss väl.
Det är som det fölle en strimma
av stjärnljus in i vår själ,

som om vid vår sida vi såge
ett spår av vår fylgjas fjät,
som vår ödesväg framför oss låge
i stjärnljuset, stenig men rät.

Om stjärnskottets gnista fick tända
en eld på vårt hjärtas härd,
så skulle den brinna, kanhända,
och värma och lysa vår värld.

Men innan vår önskan har hunnit
att mogna och bli till beslut,
har stjärnglimten redan försvunnit;
den stora stunden är slut.

S Lindström (Tristan):

Stammens äldste

Stjärnorna tindra likt ögon som byta
tankfulla blickar fast läpparna tiga;
siares läppar som rädas att bryta
midnattens tystnad, där aningar stiga.

Dessa rannsakande ögon mig skrämma.
Så kanske kände en pilt, som blev buren
ut till de äldste, som skulle bestämma
om han som rov skulle lämnas åt djuren

eller bli knäsatt och upptas som broder.
Utlagd bland tingsplatsens stenar och stubbar
söker han ivrigt med blicken sin moder,
stirrar förundrad på kretsen av gubbar.

Ängslad av ögon som ruvande drömma,
längtar han dunkelt från tingsplatsens hällar
att hos sin moder få huvudet gömma
kelet bland sovplatsens raggiga fällar.

S Lindström (Tristan):

Dvala

Det är tyst i hela huset.
Inget orkar jag att göra,
bara ligga, bara lyss till suset
ifrån eken, bara höra
hur dalaklockan går och går,
som den har gått sin loja gång 

i hundrafemti långa år.

Klockan går och tiden går,
tiden går ifrån mig;
tiden slutar, jag förstår
det är tusen, tusen år
sen jag levde, sen det fanns
Guds gröna jord, en gång, nånstans.
Tid och rum, i går, i dag,
allt är ett och samma slag,
det finns bara, bara jag,
halvt i dvala, trött och svag,
som ej vet om jag är jag
eller är den fluga,
som med evig envishet
surrar dum och lunsigt fet
i en själlös evighets
sommarkvava stuga.

S Lindström (Tristan):

De besegrade

Den vapenlycka, stridens gud förlänt
åt fienden, var inte oförtjänt;
de hade knappt så mycket folk som vi.

Vi stod ej efter dem i tapperhet,
men de sköt bättre, deras eggar bet
när våra krafter inte mer stod bi.

Välv ingen minneshög, res ingen sten
på ängen, där omsider våra ben
skall glömmas, sedan korparna fått sitt.

Vårt namn skall ej till senfödd släkt gå fram;
vi vann ej ära, ådrog oss ej skam;
vår rätt är glömska; det är jämnt och kvitt.

När vi går in i Hades inom kort,
skall ingen hälsning möta vår cohort,
och inga hånsord; tysta skall vi gå

mot tystnaden att, när vår plats vi nått,
begrunda gudars råd och mänskors lott,
och minnas allt vi en gång hoppats på.

S Lindström (Tristan):

Pölen

Allt stadens kloakvatten mynnar
i en liten underbar sjö.
Från strandbacken furorna nynnar
sin vaggsång för björkbeväxt ö.

Och aldrig en solnedgång brinner
så grant som över den ön.
Men kloakvattnet rinner och rinner;
snart har det fördärvat sjön.

Snart blir den en pöl som ej speglar
blå himmel och skyarnas tåg,
men där flaskor och bleckburkar seglar
på smutsgrön, stinkande våg.

 - - -

Det rinner varje dag och varje stund
en smutsig rännil i var mänskas själ.
Allt ont och lågt som finns i hjärtats grund,
som hon är ängslig med att dölja väl,
och kanske kämpar mot i seg men hopplös kamp,
det sipprar fram i jämt och stilla dropp,
som vätan dryper ur en indränkt svamp.
Som onda dunster stiger det sen opp
mot himlen; de förtätas mer och mer;
det blå blir matt, och molnen smutsig ull.
Det som var himlens blåa valv, det ter
sig snart som en oändlig smutsgöl, full
av slemgrön sörja, stinkande och tjock,
som fyller hela världen med sin stank,
och solen flyter kring där, pråligt blank
som ett lackerat karamellburkslock.

S Lindström (Tristan):

Den belåtne

Nu har jag det rätt bra på alla sätt,
nu har jag slutat vad jag hade för mig,
och är just lagom trött och lagom mätt,
och inget särskilt är det nu som stör mig.

Nu skall jag sitta i min stol i fred
och röka i min gamla trogna pipa,
och tänker inte bry mitt huvud med
sånt där som ändå ingen kan begripa.

Men först skall jag dra ner min rullgardin
och stänga ute månens fadda glitter.
Han har en sådan melankolisk min,
jag blir beklämd, hur trevet än jag sitter.

Han liknar nån sån där förtrollad prins,
en pretendent, en missnöjd och besviken,
som jagar efter sånt som inte finns
och drömmer om försvunna kungariken,

en trånsjuk vagabond, som går och går
och aldrig hinner fram till sista kröken,
en rätt suspekt figur, och jag förstår
att kloka hundar skäller på den göken.

Så där, nu är det stängt och bommat till,
nu har jag rullat ner, nu kan du styra
din strykarstråt vart tusan helst du vill.
Här bor en man som har betalt sin hyra.

S Lindström (Tristan):

Sångarglädje

Den dystre poesiaspiranten
är märkvärdigt munter i dag;
han pratar ivrigt och skrattar
och tycks finna allting i lag.

Har mänskorna plötsligt förbättrats,
har världen i hast blivit ny?
Har han funnit en tro som kan hjälpa
hans sinne ur Misströstans dy?

Har han lyckats att glömma sitt grubbel
för tankar på kall och på plikt?
--- Nej, han har i en ansedd tidskrift
fått in en makaber dikt,

som förkunnar att intet kan hjälpa
oss upp ur Misströstans Dy,
att mänskorna aldrig blir bättre,
och världen aldrig blir ny.

S Lindström (Tristan):

Epitafium

Här vilar Carl Florén, en man med trista öden:
vid livet var han led, och räddes likväl döden;
till allvar dög han ej, och glädjen fann han tråkig;
som nykter var han sur, och som berusad bråkig.

Bäst var han när han sov, och därför glädes jag
att han får sova nu i ro till domedag.
Men snarka brukte han, så andra ej fick sova,
och att han går igen, det kan jag nästan lova.

S Lindström (Tristan):

Skalden på yttersta dagen

Dieu me pardonnera, c´est son métier.

(Heine)

Mitt liv var en plump och vulgär parodi
på mina sublimaste sånger.
Men när döden kom, stod Vår Herre mig bi
och lärde mig uppriktig ånger.

Den kom ju förstås lite sent i mitt liv,
men så var den dess mera bister.
Geniets ånger blir mer intensiv
än bondångern hos en filister.

Det var en underlig sensation,
men högst intressant att studera;
det skall bli skönt att i himlaron
den närmare analysera.

En ruelsens inspiration mig grep
och steg över bräddar och kanter,
och stroferna veno som gisselsvep
från tränade flagellanter.

Jag velat leva för att få se
hur stycket blev emottaget
av publik och kritik; man borde ge
det en plats i psalmboksförslaget.

Av hela min mäktiga produktion
är det nog det äktaste stycket.
Dess djupa och skakande ångestton
bör ha gripit Vår Herre mycket.

En dramatiskt glänsande scen man får
- jag gläder mig redan åt den -
när likt Den Förlorade Sonen jag står
framför himlen och kämpar med gråten.

Och Vår Herre skyndar sig i sin tur
att låta nåd gå före rätten.
Och längst bort i fonden, som bifigur,
står en gödkalv och bölar i kätten.

S Lindström (Tristan):

När saltet mister sin sälta

När saltet mister sin sälta,
och blommorna mister sin doft,
när allt blir en vämjelig älta,
och träck och aska och stoft,

när du tycker att stjärnorna mattas
och osar med flämtande ljus,
likt lampor när oljan fattas
i de fåvitska jungfrurnas krus;

då ökar det pinan bara
om du tror, att du själv trots allt
var ämnad och kallad att vara
en nypa av jordens salt.

Den allra bittraste tanken
är den, att en skuld du bär
till något av all den stanken
som kväljer och äcklar dig här;

att själv du lät slockna din stjärna,
att själv du din sälta har mist,
och kunde kastas så gärna
på sophögen först som sist.

S Lindström (Tristan):

Sagorna

På himlen ser jag mörka kvällsmoln draga.
Vid fönstret har jag stått en stund och tittat
på bitar av en plansch som jag har hittat.
Det är en bild till någon barnbokssaga.

Jag har ett minne av hur texten till den
grep mig så djupt, kom mig att vackert drömma,
men själva sagan har jag hunnit glömma,
och fadd och löjlig finner jag nu bilden.

På himlen skrider sakta molnens tåg.
Ack! förr i deras växelspel jag såg
en saga vackrare än alla andra.

Men inte heller den minns jag nu mer.
Mitt hjärta tiger; jag står kall och ser
hur tysta kvällsmoln över himlen vandra.

S Lindström (Tristan):

Lik i lasten

Sommarskyar, sagoflottor,
stävande mot solnedgången,
trädens sus blir gröna havsdjups
eko utav böljegången.
Upp likt bubblor ifrån bottnen
stiger alla mina drömmar
för att följa skeppens fåror,
flytande på Lycklandsströmmar.
Lyckoskepp, där Längtans Fåglar
vilar sig en stund på masten,
akta er för skär och bankar.
Ofärd seglar snart i kapp er;
ni for ut på falska papper,
alla mina sjuka tankar
fraktar ni, som lik i lasten.

S Lindström (Tristan):

Panisk skräck

Träden böjer för kvällens vind
kronorna samman, som kind mot kind,
talar sakta med dämpad röst
tungsinta ord om frost och höst.
Ängslig jag hör deras tunga sus,
liksom ett barn som vid kvällseldens ljus
lyss på de vuxna, som sorgset fast lugnt
talar om allt som gör livet tungt,
lågmält, så barnet ej skall förstå
den sorg som det tids nog får lära ändå.

S Lindström (Tristan):

Såpbubblor

Jag blåser bubblor, fast jag visst bort hinna
att bli för gammal för den småbarnsfröjden.
Ett barnsligt nöje kan jag ännu finna
i mina små ballongers färd mot höjden.

De dansar runt som i ett kosmiskt vimmel,
som granna himlakroppar i sin eter,
och när jag ser dem spegla jord och himmel,
så är jag stolt som om jag skapt planeter.

Men varje bubbla, jag från röret skickar,
bär också med sig på sin färd däroppe
min egen bild, som mjältsjukt mot mig blickar.

Och bubblan brister när den stoltast glider;
det faller plötsligt ner en liten droppe
i ögat, och det sticker till och svider.

S Lindström (Tristan):

Ikaros

Av lånta fjädrar fogade jag samman
ett vingepar och flög mot solen glad,
men föll, när vaxet smält för vårsolsflamman,
ej i ett hav, men på en gödselstad.

I fallet bröt jag av mig högra armen;
som minne hänger kvar en ynklig stump.
Men livet frälste jag, och svalde harmen.
Sen har jag levat på att samla lump.

Men ryktet om min smälek går framför mig
- med prat och sladder får man aldrig bukt -
och hur jag tvättar mig, hur snygg jag gör mig,
så bär jag liksom med mig gödsellukt.

Så snart jag visar mig på landsvägssanden,
så blir det liv bland ungarna i byn.
De tar om näsan med den ena handen,
och med den andra pekar de mot skyn.

Och ändå - om jag bara ser en strimma
av solen, hon som bragt mig nöd och skam,
och ser i strimman gyllne stoftkorn glimma,
så bryter all min gamla längtan fram.

Och ser jag hur det minsta flygfä stiger
upp mot det blå i solberusad dans,
så prisar jag vart väsende som viger
sitt korta liv åt sol och ljus och glans.

S Lindström (Tristan):

Den hemlöse

Så kom jag en gång till i detta livet
till far mins gård och såg det gamla huset.
Jag trodde det för längesen var rivet,
men det fanns kvar. På långt håll såg jag ljuset

från gavelfönstren lysa som en stjärna.
Jag tog en genväg över fält och gärden.
Gå in en stund där ville jag ju gärna
och se på allt, och minnas förr i världen.

Men när jag väl kom fram, var ljusen släckta.
Jag tänkte knacka på där, men jag vände.
Folk tycker inte om när de blir väckta,
och det var säkert inga som jag kände.

Så får jag gå igen. Rätt gott att kvällen
är stjärnklar, så min väg blir lätt att finna.
Ack, stjärnors ljus kring gamla kära ställen!
Så vackert har jag sällan sett det brinna.

Det är som ljus från himlens rika byar.
Jag ville kasta bort min kropp i diket,
likt tiggarkläder, och på väg av skyar
befriad vandra mot det sälla riket.

Men det är långt. Månntro jag skulle mäkta
den långa vägen, fast min längtan bränner?
Och kom jag fram, var kanske ljusen släckta.
Och kanske bor där inga som jag känner.

S Lindström (Tristan):