med susande gräs och doftande ris.
Vår Herre just målar för oss en bild
av himmelens sommar, för evigt mild.
Och himmelen spänner sitt sommartält
i sol över klöverns rodnande fält.
Med molnen, som reser sin kungsväg där,
mitt hjärta en hemlig släktskap bär.
Med jorden som blommar här är jag släkt:
den är mina fäders sista dräkt.
Här sover de fjärran från allt som sker,
dem väcker ej gökarnas klocka mer.
Och vattnet som strömmar i fors och sel
med mästarehänder hanterar sitt spel.
Nu svarar mitt hjärta den brusande älv:
en flod på en tidlös färd är jag själv.
I rönnarnas doftstarka blom göms min gård,
och trasten än spelar ett sommarackord.
O, är ej vår sommar så salig och blond,
just för att dess fägring så kort har bestånd!
