en värld av spända muskler ställa fram
och domen bilda, djärv och allvarsam
— jag flyr till dig, o villa Farnesina!
Från er, sibyllor, och från er, profeter,
som vördnadsvärt i dunkelt böngemak
bekransen detta underbara tak,
där snillet tytt de största hemligheter,
från de atlanter, som med möda bära
på konstnärstankens centnertunga last,
i dag jag vandrar, jublande, i hast
till andra bilder, mig odödligt kära.
Bland blomfestoner, som kring väggen draga
sitt ljuva nät, som fångar varje bröst,
vars hopp ej frusit än i livets höst,
förklarad glimmar Psyches sköna saga.
Hur luftigt allt! Hur milt Olympen glänser!
Hur hult befrias den beklämda håg!
På lätt och frisk och genomskinlig våg
man gungar sakta bortom stoftets gränser.
Du sköne Sanzio! Det är du, som mäktar,
och endast du, vid västanvindars smek
de största gåtor lösa som på lek,
det är blott du, som bringar Hebes nektar!
Förutan kamp och later jättevulna
du skapar paradis var helst du går.
Jag svär, ditt sinne var en evig vår,
jag svär att aldrig sågs din panna mulna.
Och knappt berörd av tvivlet eller kvalen
du gick, till börden av Olympisk ätt.
Du dog så ung. Av vingad Hermes lätt
du som din Psyche bars till gudasalen.
C D af Wirsén:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar