ack, stanna dock en liten stund,
att man må kunna rätt besinna,
hur allting står på slipprig grund:
ett Rom kan bli en öde plats
och minsta koja ett palats.
I kungars hov, i Fröjas rike
ser man så många skiften ske;
i år man hälsar för sin like
den man i fjor knappt vårdat se;
och ofta man till godo tar
vad som man förr föraktat har.
Ty bör man ingenting förakta,
fastän det ser föraktligt ut:
en källa drar sig fram så sakta,
men blir den största ström till slut,
och den, som nu bak stolen står,
kan stifta lag om några år.
Jag ler åt dig, du mänskosinne!
Du vet ju själv ej vad du vill:
i går så kärt, i dag ur minne -
det är ju vädret i april.
Tänk, den på dig sin lycka byggt,
hur den har skäl att sova tryggt!
O v Dalin:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar