denna undersköna, friska dag.
Båtar myllra, upp och ned sig sänka
mellan skären - metspön, not och drag
äro ute denna söndagstimma -
dödens vardag för var mört det är -
Livets ängel uti solens strimma
åt var mänska fröjd och lust beskär.
Om ej ateist jag vore, Frida,
gärna skulle jag bland gräsens våg
falla ned och tända offer blida
för all skönhet, som mitt öga såg.
Skada, att man ateist skall vara,
då av tacksamhet min själ är full.
Helst jag ville tro, bak himlen klara
Skaparn ler bland strålar utav gull.
Lycklig Frida, som med blickar trygga
söker fästet blå och känner sig
på den gamla grunden säker bygga...
Lycklig Frida - mycket synd om mig!
Jag - å andra sidan - är dock vida
säkrare uppå naturlig grund.
Men ibland gå hjärtats stormar vida,
trotsa vetenskapens köld i grund.
Gräs, som susar, milda, blåa bölja,
mörka gran med allvar i din färg,
vindar svala, som mitt anlet skölja,
myra, mossa, stoft på högblått berg,
detta allt jag ville till mitt hjärta
sluta under tacksamhetens pris.
Ateistens väg är full av smärta,
men är säker dock på faktiskt vis.
Medan Fridas själ är som en stilla
å, som ringlar under ljusa blad,
ur min själ nog böljor sig förvilla
toppigt yra, dunkla, grå, åstad.
Orons kamp får tanken ofta strida,
i en storm mot klippor ödet honom vrok.
Klarhet söker jag som Strindberg, Frida,
klarhet uti min Familjebok!
B Sjöberg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar