och glömmer för en bok den vida jord,
och hon, som blev ditt allt, sig smyger då
att sina armar om sin älskling slå,
så säg ej buttert: lämna mig i fred!
Nej, lämna boken du, och gör så med!
Ty gråa luntor har du alla dar,
men ej du vet, hur länge hon är kvar,
och mången man, som sitter ensam nu,
så gärna ville störas just som du.
Låt kärlek måla pärmeboken full
med miniatyrer, skinande i gull!
Då skall, du arme, om ditt hem blir tomt,
den gamla boken stråla helgonfromt,
och just på sidan, där du stördes då,
ett änglahuvud vinkande skall stå.
C D af Wirsén:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar