Pro patria
Jord, som mig fostrat har och Fädrens aska gömmer,
folk, som ärvt hjältars land och deras dygder glömmer!
Ur skuggan av min dal jag ägnar dig en sång.
Dig söver Smickrets röst: hör Sanningens en gång.
En annan sjunge fritt till våra tiders heder,
om våra nya ljus och våra milda seder.
I yppig vilas famn han fritt förakta må
de åldrar som flytt hän, den kraft han kallar rå;
och vän av tidens skick, det smältande och ljuva,
han fire nöjets dar, och mate Sångens duva.
En var sitt lynne har. Jag älskar dig ej, Tid,
som smilar över oss i falsk och veklig frid.
Mig gläder stormens sus och Fädrens stora minnen,
jag älskar deras mod och deras höga sinnen,
då Nordens son ej än tog andras seder ann,
och njöt vad jorden gav, och tålte som en man.
Jag hatar varje konst som sinnets kraft förvekar
och flärdens tomma prål och yppighetens lekar. –
Folk, som vid öknens barm växt opp, och med besvär
en knapp och oviss skörd från frusen torva skär,
och, strött kring Polens ring, bland sjöarna och fjällen
upphugger, nattbetäckt, din enda skatt ur hällen!
Vad yra fattar dig? Du säljer utan blygd
ditt fria självbestånd, din ära, ja din dygd,
för tomma njutningar från fjärran stränder förda,
som suga landets märg och själens krafter mörda.
Du härmar oförsynt och glömskt av Fädrens lag
all Söderns veklighet och saknar dess behag. –
Hör på Naturens röst. Hon gav, för skilda zoner,
åt sederna sin färg, åt Språken sina toner.
I Söderns paradis där Solens milda kraft
uppammar självsådd skörd, och kokar druvans saft,
där himlen jämt är blå, och i en evig sommar
Orangens gull slår opp och Lagrens krona blommar,
och mellan bäckars sorl och västanvindars gång
själv Språket smälter bort i lena toners sång: –
där bjöd Naturen själv den glada menskan njuta,
hon leder nöjets dans och knäpper Sångens luta,
och livet, fritt för sorg och för behovens hot,
är yppigt som den jord som blomstrar för din fot.
Kring Roms besegrare, kring Odens ätteläggar,
hon gjutit isfylld våg, och murat fjällens väggar.
Utöver snöklädd trakt med dristig hand hon satt
det stormbebodda moln, den norrskenslysta natt.
Se kring dig. Fritt och djärvt kring fjällen fästet svänger,
utöver forsens svall förvågna klippan hänger,
och skogen, vart du går omgjordande din stig,
står hög och allvarsam, och blickar ner på dig.
Här ser du dal vid dal till jordens avgrund gungad,
där stiger klyft vid klyft, af jättehänder slungad.
Utöver skullran hän de höga stjärnor gå;
i klippan växer järn, och männer däruppå. –
Här vill Naturen se det dristiga och höga,
se kraft i varje arm, och mod i varje öga.
Här vandre fri och stolt bland fjällarna en ätt,
som självmant ger sin plikt, och kräver ut sin rätt,
och i sin enfald vis, uti sitt armod ärad
omfamnar faran glad, och döden oförfärad. –
Så växte fordom opp bland tallarna en Släkt
som kuvat Österns våld och Söderns bävan väckt.
O! Sveas fordna dar, o! Fädrens gudaminnen!
I Seklers långa natt I skymten och försvinnen,
i Sången leven I! – Den tiden är förbi,
då trygg som klippans rot, som himlens vind så fri,
och närd utav den skörd som på hans täppa grodde,
Europas segrare i Nordens hyddor bodde.
För ära och för rätt, för kung och fosterland
han slösade ej ord, men väpnade sin hand.
Han plöjde fädrens jord och ärvde deras seder,
såg glad i livet in, och lugn i graven neder.
Skild ifrån vekligt prål och yppighetens flärd,
han ej beskattad blev, men ärad av en värld.
Ej Asien klädde än, ej Indier honom födde.
För honom Söderns folk, och ej dess druvor blödde.
Osmakligt var ej än vad helst som nämndes Svenskt;
hans sinne, som hans dräkt, var varmt och fosterländskt;
och inga nöjens gift och ingen ångers smärta
stal hälsan från hans kind och modet ur hans hjärta.
Nöjd med vad jorden bjöd, och skog och bölja gav
han sökte ingens skydd och hade ingen slav.
Med svärdet och en vän han trygg och rik sig trodde,
och Gästfrihet var namn på hyddan där han bodde.
Så levde han förnöjd, och utan kvinnligt knot
han gick med öppet bröst sitt ödes storm emot,
med hjärtat blödande, med styrkans lugn på pannan.
Han fruktade sin Gud, och fruktade ej annan.
Hans Religion var dygd. Ett handslag var hans ed.
Med samma djärva mod han tänkte, som han stred,
och manligt dristig, fri, av ingen fördom fången,
steg djupt i forskningen och höjde sig i Sången. –
I Ädle! mossa gror på edra glömda ben.
Er levnads Hjältedikt är slutad längesen.
En annan värld står opp. Välan, välan, I Fäder;
vem är den mänskoätt som på er aska träder?
O blygd! Är detta Er, är detta Göthers stam,
som släpar orkeslös sin matta levnad fram,
med sina små begär, med sina halva dygder,
och Söderns yppighet i fattigdomens bygder?
Var är din fordna kraft, ditt fordna allvar? Var
det hjältenamn, o Folk! som trötta Ryktet bar?
Och Nitet som gav gods, gav liv för Statens heder?
och Ärans gudadröm, och forntids enkla seder?
Du leker utan blygd uppå de ädlas stoft,
och jollrar flärdens ord, och fångar blomans doft.
Gå, icke vill min Sång ditt lumpna öde lära,
gå, lev förutan mod, och fall förutan ära!
Vad säger jag? O Gud! O Sverge, Vasars jord!
förlåt den vilda sorg, förlåt en ynglings ord,
som ville ge sitt liv, sin sällhet tusen gånger,
blott att ej se din blygd, ditt fall, din sena ånger.
Se, ifrån fallets brant der svindlande du stod,
du rycktes nyligen av dina ädlas mod.
Med hjärtat milt och fritt, med håret silverfärgat,
beskyddar Carl ännu ruiner, dem han bärgat,
och Segrarn står bredvid, beundrad av en värld,
och Oscar växer opp att föra Fingals svärd.
Skall aldrig deras namn ditt duvna sinne väcka?
Skall evigt ditt fördärv var ädel möda gäcka?
Och är den enda lön du ämnar deras dygd,
ett fortsatt skådespel, o Svea, av din blygd?
Du bär ej utländskt ok. Ditt eget ok är värre.
Var slav av sitt begär har en Tyrann till Herre.
Den ej umbära kan, bär lätt en oväns band,
och Svärdet trives ej uti hans snåla hand.
Du sover, Svea Folk, på branten av en avgrund.
Men Våld och Barbari, och rotat Hat och Avund
de vaka omkring dig. O väckte dig min röst!
O stege än en gång, som förr, ditt fria bröst!
Se kring dig. Dina rov ha farorna förstorat;
och morgonsoln går opp i land som du förlorat.
O Aura! dödens bygd! O Borg som Ehrnsvärd byggt!
Nyss lik en blodig sköld från Statens hjärta ryckt!
Där flamma gyllne torn i kärr dem vi ej sågo,
och Flottor hota nu där fiskebåtar lågo.
En annan skär vår skörd och upptar klippans järn,
som rodnar utav harm att smidas till hans värn.
Vad återstår oss snart? Allt närmre tränger Jätten.
Han står på fjällens spets, och ögat slukar slätten. –
"Men han ger fred och skydd." Välan, tag honom mot,
och kyss hans hjältehand, och slumra vid hans fot.
Förskräckligt vaknar du. Se stad och hydda brinna!
Du Man, var är ditt svärd? Var är din dygd, du Kvinna?
O Finlands vida grav! O Fädrens spillda blod!
Vad blir det av den jord som värjdes av Ert mod?
Betänksamt Ödet står, med griffeln höjd, att rista
i kopparn in vår dom, den eviga, den sista,
och skriva framtids lag, och plåna ut med köld
de nötta kronorna, o Svea, från din sköld.
Upp! ännu är det tid att deras helgdom bärga.
Än har du kung och stat och fosterland att värja,
och vålnan av ett namn, som Minnets stolthet gör.
Kan du ej rädda dem, så kan du dö derför.
Bliv åter, Svea Folk, bliv åter vad du varit.
Lär av vad andra land, av vad du själv erfarit.
Det frihet är, och rätt, och ljus Du vakar för.
Hör Mensklighetens bön, om du ej Skaldens hör.
Se, Bälten kasta än kring dig de fria armar,
och fjällens fästning står, och Himlen sig förbarmar.
Än sår du egna fält, och kan dem fylla än
med malmstöpt åskas hot, med klingor och med män.
Än kan du med ditt mod en häpen värld förfära,
och rädda, fallande, åtminstone din ära. – –
Så sjöng jag. Solen sjönk. Med stjärnor Natten kom.
Till halmtäckt hyddas lugn jag ville vända om.
Bedrövad, tyst jag gick utöver dödens sängar. –
Men hör! ett sällsamt ljud far genom harpans strängar,
och natten lysnar opp och röster ropa mig,
och själen hög och fri från stoftet svingar sig.
I glans är världens rund för Skaldens syn förgången.
En Gudom fattar mig, det bor en Gud i Sången.
Jag ser en Syn,
(O lyssnen till orden!)
Det dånar i jorden,
det flammar i skyn.
Valkyrier rida
på skummande hästar;
Hell, Dödsjungfrur, hell!
I dag skall man strida;
i Valhalla gästar
en skara i kväll.
Upp, Männer, till striden!
Den kommer ej mer.
I dag fäster Tiden
sitt öga på Er.
Se, högarnas famnar
upplåtas med dån,
och Fädernas hamnar
stå opp därifrån.
De se hur I fäkten. –
Den bortdöda verld,
de ofödda släkten
anropa Ert svärd.
Mulna Hjältar
skaka Fädrens spjut.
Striden vältar
som en huggorm ut
Svärdsklingor springa och blodströmmar vandra;
Härarna famna i vrede hvarandra.
Mörker och damm
omhölja jorden.
Framåt! fram!
Strid är för Norden.
Strid är för frihet, för barn och för maka.
Vägen går framåt, den går ej tillbaka.
Stormvinden dör,
Solen går under.
AsaThor kör
smattrande dunder.
Undan! Där kommer han, där kommer kungen.
Blodiga rosor han sår över ljungen.
Carlarnas svärd
brinner i handen,
slår, och en värld
bleknar i sanden.
Fädren, som skåda hur striden sig vänder,
klappa från högen i dimmiga händer.
Segren är ryckt
från dem av Hjälten.
Brusande flykt
gjuts över fälten.
Fruktan, förstörarn, förödelsebringarn,
hänger bakom dem på flåsande Springarn.
Den slaktning är slagen,
och fritt är vårt land.
I blod ligger dagen
vid himmelens rand.
De fallne nerträda
till Asarnas hov;
och Barderne kväda
de bleknades lov.
En Gud ser jag komma
med kransade hår;
det växer en blomma
i varje hans spår.
Han lyfter de fria
i faderlig famn;
gör svärdet till lia,
och Frid är hans namn.
Och Svea sitter å sin thron på fjällen,
med stjärnekronan omkring gullgult hår.
Hon blickar stilla ner i sommarkvällen;
dess rykte nyfött genom världen går.
Fullbordat har en dag vad Sekler ämnat;
dess kraft är prövad, och dess namn är hämnat.
Se, upp till Statens nya Tempel tåga
ej skilda Stånd, men blott ett Brödrafolk.
Det ligger aska över Avunds låga,
och Tvedräkt faller i sin egen dolk.
Ren, som en stjärna, blickar Religionen,
och Lag och Frihet hålla vakt kring tronen.
I stilla dalar sitta glada släkter
kring tarvligt bord inunder Fädrens lind.
Och Seder glänsa uti vita dräkter,
och Oskuld rodnar på var Tärnas kind.
Flit, Välstånd ser ur varje hyddas fönster,
och i Palatsen bor det blott Förtjänster.
Och fritt är varje bröst, och fri var tunga,
och Statskonst öppen såsom Solens ban.
I fordna öknar gyllne skördar gunga,
och Skeppen dansa över Ocean.
De milda Dvärgar, skymtande i kvällen,
upplåsa skrinlagd rikedom ur hällen.
Och hög och fri, på blåa skyar buren,
står Sångens Mö, ett barn av Nordens land,
allvarsam, dristig, enkel som Naturen;
i harpans strängar stormar hennes hand.
Hon sjunger kraft och mod i millioner,
och Södern lyssnar till de höga toner. –
*
Så såg jag Synen
i norrskensnatt.
Dess bilder försvunno,
och stjärnor brunno
vid himlabrynen
igen så matt.
Jag lyfte min hand
i natten och svor
att leva och dö för mitt land.
Och Stormen for
med orden till himmelens rand.
Men natten och havet och fjällen och heden
de hörde den dyra, den heliga eden.
Och Solen sprang opp
ur lågande öster,
och sken på mitt hopp.
Men skogarnas röster
och havsvågens sorl, och den susande Nordan,
de sjöngo den dag då min Syn får fullbordan.
Du sover i skyar
bak österns port,
du Dag som vår ära förnyar!
Upp, skynda dig, fort,
och gläns över blånande sjö!
Du ofödde Hämnare, kom utan hinder,
och låt mig få se dina lågande kinder
och värma mitt bröst i ditt sköte – och dö!
Men I, som kusken med de gyllne tömmar
Er stjärnevagn utöver Nordens sfér,
på Sveas kronor, och på Göthas strömmar,
I höge Carlar, blicken nådigt ner!
Rätt ofta tror jag Eder stämma höra,
då tyst och rörd jag blickar till Er opp.
Hon viskar sakta uti Nattens öra
om forntids ära och om framtids hopp.
Men var Ert minne, var Er dygd förgäves,
skall Svea falla här i tidens höst,
en slav bland folken utan namn, och kväves
Er hjältelåga evigt i dess bröst; –
då styren stjärnbeströdda tistelstången
i havets avgrund, med förtvivlat mod;
att med vår jord vår skam må bli förgången,
och ingen veta, var Ert Svea stod!
Jord, som mig fostrat har och Fädrens aska gömmer,
folk, som ärvt hjältars land och deras dygder glömmer!
Ur skuggan av min dal jag ägnar dig en sång.
Dig söver Smickrets röst: hör Sanningens en gång.
En annan sjunge fritt till våra tiders heder,
om våra nya ljus och våra milda seder.
I yppig vilas famn han fritt förakta må
de åldrar som flytt hän, den kraft han kallar rå;
och vän av tidens skick, det smältande och ljuva,
han fire nöjets dar, och mate Sångens duva.
En var sitt lynne har. Jag älskar dig ej, Tid,
som smilar över oss i falsk och veklig frid.
Mig gläder stormens sus och Fädrens stora minnen,
jag älskar deras mod och deras höga sinnen,
då Nordens son ej än tog andras seder ann,
och njöt vad jorden gav, och tålte som en man.
Jag hatar varje konst som sinnets kraft förvekar
och flärdens tomma prål och yppighetens lekar. –
Folk, som vid öknens barm växt opp, och med besvär
en knapp och oviss skörd från frusen torva skär,
och, strött kring Polens ring, bland sjöarna och fjällen
upphugger, nattbetäckt, din enda skatt ur hällen!
Vad yra fattar dig? Du säljer utan blygd
ditt fria självbestånd, din ära, ja din dygd,
för tomma njutningar från fjärran stränder förda,
som suga landets märg och själens krafter mörda.
Du härmar oförsynt och glömskt av Fädrens lag
all Söderns veklighet och saknar dess behag. –
Hör på Naturens röst. Hon gav, för skilda zoner,
åt sederna sin färg, åt Språken sina toner.
I Söderns paradis där Solens milda kraft
uppammar självsådd skörd, och kokar druvans saft,
där himlen jämt är blå, och i en evig sommar
Orangens gull slår opp och Lagrens krona blommar,
och mellan bäckars sorl och västanvindars gång
själv Språket smälter bort i lena toners sång: –
där bjöd Naturen själv den glada menskan njuta,
hon leder nöjets dans och knäpper Sångens luta,
och livet, fritt för sorg och för behovens hot,
är yppigt som den jord som blomstrar för din fot.
Kring Roms besegrare, kring Odens ätteläggar,
hon gjutit isfylld våg, och murat fjällens väggar.
Utöver snöklädd trakt med dristig hand hon satt
det stormbebodda moln, den norrskenslysta natt.
Se kring dig. Fritt och djärvt kring fjällen fästet svänger,
utöver forsens svall förvågna klippan hänger,
och skogen, vart du går omgjordande din stig,
står hög och allvarsam, och blickar ner på dig.
Här ser du dal vid dal till jordens avgrund gungad,
där stiger klyft vid klyft, af jättehänder slungad.
Utöver skullran hän de höga stjärnor gå;
i klippan växer järn, och männer däruppå. –
Här vill Naturen se det dristiga och höga,
se kraft i varje arm, och mod i varje öga.
Här vandre fri och stolt bland fjällarna en ätt,
som självmant ger sin plikt, och kräver ut sin rätt,
och i sin enfald vis, uti sitt armod ärad
omfamnar faran glad, och döden oförfärad. –
Så växte fordom opp bland tallarna en Släkt
som kuvat Österns våld och Söderns bävan väckt.
O! Sveas fordna dar, o! Fädrens gudaminnen!
I Seklers långa natt I skymten och försvinnen,
i Sången leven I! – Den tiden är förbi,
då trygg som klippans rot, som himlens vind så fri,
och närd utav den skörd som på hans täppa grodde,
Europas segrare i Nordens hyddor bodde.
För ära och för rätt, för kung och fosterland
han slösade ej ord, men väpnade sin hand.
Han plöjde fädrens jord och ärvde deras seder,
såg glad i livet in, och lugn i graven neder.
Skild ifrån vekligt prål och yppighetens flärd,
han ej beskattad blev, men ärad av en värld.
Ej Asien klädde än, ej Indier honom födde.
För honom Söderns folk, och ej dess druvor blödde.
Osmakligt var ej än vad helst som nämndes Svenskt;
hans sinne, som hans dräkt, var varmt och fosterländskt;
och inga nöjens gift och ingen ångers smärta
stal hälsan från hans kind och modet ur hans hjärta.
Nöjd med vad jorden bjöd, och skog och bölja gav
han sökte ingens skydd och hade ingen slav.
Med svärdet och en vän han trygg och rik sig trodde,
och Gästfrihet var namn på hyddan där han bodde.
Så levde han förnöjd, och utan kvinnligt knot
han gick med öppet bröst sitt ödes storm emot,
med hjärtat blödande, med styrkans lugn på pannan.
Han fruktade sin Gud, och fruktade ej annan.
Hans Religion var dygd. Ett handslag var hans ed.
Med samma djärva mod han tänkte, som han stred,
och manligt dristig, fri, av ingen fördom fången,
steg djupt i forskningen och höjde sig i Sången. –
I Ädle! mossa gror på edra glömda ben.
Er levnads Hjältedikt är slutad längesen.
En annan värld står opp. Välan, välan, I Fäder;
vem är den mänskoätt som på er aska träder?
O blygd! Är detta Er, är detta Göthers stam,
som släpar orkeslös sin matta levnad fram,
med sina små begär, med sina halva dygder,
och Söderns yppighet i fattigdomens bygder?
Var är din fordna kraft, ditt fordna allvar? Var
det hjältenamn, o Folk! som trötta Ryktet bar?
Och Nitet som gav gods, gav liv för Statens heder?
och Ärans gudadröm, och forntids enkla seder?
Du leker utan blygd uppå de ädlas stoft,
och jollrar flärdens ord, och fångar blomans doft.
Gå, icke vill min Sång ditt lumpna öde lära,
gå, lev förutan mod, och fall förutan ära!
Vad säger jag? O Gud! O Sverge, Vasars jord!
förlåt den vilda sorg, förlåt en ynglings ord,
som ville ge sitt liv, sin sällhet tusen gånger,
blott att ej se din blygd, ditt fall, din sena ånger.
Se, ifrån fallets brant der svindlande du stod,
du rycktes nyligen av dina ädlas mod.
Med hjärtat milt och fritt, med håret silverfärgat,
beskyddar Carl ännu ruiner, dem han bärgat,
och Segrarn står bredvid, beundrad av en värld,
och Oscar växer opp att föra Fingals svärd.
Skall aldrig deras namn ditt duvna sinne väcka?
Skall evigt ditt fördärv var ädel möda gäcka?
Och är den enda lön du ämnar deras dygd,
ett fortsatt skådespel, o Svea, av din blygd?
Du bär ej utländskt ok. Ditt eget ok är värre.
Var slav av sitt begär har en Tyrann till Herre.
Den ej umbära kan, bär lätt en oväns band,
och Svärdet trives ej uti hans snåla hand.
Du sover, Svea Folk, på branten av en avgrund.
Men Våld och Barbari, och rotat Hat och Avund
de vaka omkring dig. O väckte dig min röst!
O stege än en gång, som förr, ditt fria bröst!
Se kring dig. Dina rov ha farorna förstorat;
och morgonsoln går opp i land som du förlorat.
O Aura! dödens bygd! O Borg som Ehrnsvärd byggt!
Nyss lik en blodig sköld från Statens hjärta ryckt!
Där flamma gyllne torn i kärr dem vi ej sågo,
och Flottor hota nu där fiskebåtar lågo.
En annan skär vår skörd och upptar klippans järn,
som rodnar utav harm att smidas till hans värn.
Vad återstår oss snart? Allt närmre tränger Jätten.
Han står på fjällens spets, och ögat slukar slätten. –
"Men han ger fred och skydd." Välan, tag honom mot,
och kyss hans hjältehand, och slumra vid hans fot.
Förskräckligt vaknar du. Se stad och hydda brinna!
Du Man, var är ditt svärd? Var är din dygd, du Kvinna?
O Finlands vida grav! O Fädrens spillda blod!
Vad blir det av den jord som värjdes av Ert mod?
Betänksamt Ödet står, med griffeln höjd, att rista
i kopparn in vår dom, den eviga, den sista,
och skriva framtids lag, och plåna ut med köld
de nötta kronorna, o Svea, från din sköld.
Upp! ännu är det tid att deras helgdom bärga.
Än har du kung och stat och fosterland att värja,
och vålnan av ett namn, som Minnets stolthet gör.
Kan du ej rädda dem, så kan du dö derför.
Bliv åter, Svea Folk, bliv åter vad du varit.
Lär av vad andra land, av vad du själv erfarit.
Det frihet är, och rätt, och ljus Du vakar för.
Hör Mensklighetens bön, om du ej Skaldens hör.
Se, Bälten kasta än kring dig de fria armar,
och fjällens fästning står, och Himlen sig förbarmar.
Än sår du egna fält, och kan dem fylla än
med malmstöpt åskas hot, med klingor och med män.
Än kan du med ditt mod en häpen värld förfära,
och rädda, fallande, åtminstone din ära. – –
Så sjöng jag. Solen sjönk. Med stjärnor Natten kom.
Till halmtäckt hyddas lugn jag ville vända om.
Bedrövad, tyst jag gick utöver dödens sängar. –
Men hör! ett sällsamt ljud far genom harpans strängar,
och natten lysnar opp och röster ropa mig,
och själen hög och fri från stoftet svingar sig.
I glans är världens rund för Skaldens syn förgången.
En Gudom fattar mig, det bor en Gud i Sången.
Jag ser en Syn,
(O lyssnen till orden!)
Det dånar i jorden,
det flammar i skyn.
Valkyrier rida
på skummande hästar;
Hell, Dödsjungfrur, hell!
I dag skall man strida;
i Valhalla gästar
en skara i kväll.
Upp, Männer, till striden!
Den kommer ej mer.
I dag fäster Tiden
sitt öga på Er.
Se, högarnas famnar
upplåtas med dån,
och Fädernas hamnar
stå opp därifrån.
De se hur I fäkten. –
Den bortdöda verld,
de ofödda släkten
anropa Ert svärd.
Mulna Hjältar
skaka Fädrens spjut.
Striden vältar
som en huggorm ut
Svärdsklingor springa och blodströmmar vandra;
Härarna famna i vrede hvarandra.
Mörker och damm
omhölja jorden.
Framåt! fram!
Strid är för Norden.
Strid är för frihet, för barn och för maka.
Vägen går framåt, den går ej tillbaka.
Stormvinden dör,
Solen går under.
AsaThor kör
smattrande dunder.
Undan! Där kommer han, där kommer kungen.
Blodiga rosor han sår över ljungen.
Carlarnas svärd
brinner i handen,
slår, och en värld
bleknar i sanden.
Fädren, som skåda hur striden sig vänder,
klappa från högen i dimmiga händer.
Segren är ryckt
från dem av Hjälten.
Brusande flykt
gjuts över fälten.
Fruktan, förstörarn, förödelsebringarn,
hänger bakom dem på flåsande Springarn.
Den slaktning är slagen,
och fritt är vårt land.
I blod ligger dagen
vid himmelens rand.
De fallne nerträda
till Asarnas hov;
och Barderne kväda
de bleknades lov.
En Gud ser jag komma
med kransade hår;
det växer en blomma
i varje hans spår.
Han lyfter de fria
i faderlig famn;
gör svärdet till lia,
och Frid är hans namn.
Och Svea sitter å sin thron på fjällen,
med stjärnekronan omkring gullgult hår.
Hon blickar stilla ner i sommarkvällen;
dess rykte nyfött genom världen går.
Fullbordat har en dag vad Sekler ämnat;
dess kraft är prövad, och dess namn är hämnat.
Se, upp till Statens nya Tempel tåga
ej skilda Stånd, men blott ett Brödrafolk.
Det ligger aska över Avunds låga,
och Tvedräkt faller i sin egen dolk.
Ren, som en stjärna, blickar Religionen,
och Lag och Frihet hålla vakt kring tronen.
I stilla dalar sitta glada släkter
kring tarvligt bord inunder Fädrens lind.
Och Seder glänsa uti vita dräkter,
och Oskuld rodnar på var Tärnas kind.
Flit, Välstånd ser ur varje hyddas fönster,
och i Palatsen bor det blott Förtjänster.
Och fritt är varje bröst, och fri var tunga,
och Statskonst öppen såsom Solens ban.
I fordna öknar gyllne skördar gunga,
och Skeppen dansa över Ocean.
De milda Dvärgar, skymtande i kvällen,
upplåsa skrinlagd rikedom ur hällen.
Och hög och fri, på blåa skyar buren,
står Sångens Mö, ett barn av Nordens land,
allvarsam, dristig, enkel som Naturen;
i harpans strängar stormar hennes hand.
Hon sjunger kraft och mod i millioner,
och Södern lyssnar till de höga toner. –
*
Så såg jag Synen
i norrskensnatt.
Dess bilder försvunno,
och stjärnor brunno
vid himlabrynen
igen så matt.
Jag lyfte min hand
i natten och svor
att leva och dö för mitt land.
Och Stormen for
med orden till himmelens rand.
Men natten och havet och fjällen och heden
de hörde den dyra, den heliga eden.
Och Solen sprang opp
ur lågande öster,
och sken på mitt hopp.
Men skogarnas röster
och havsvågens sorl, och den susande Nordan,
de sjöngo den dag då min Syn får fullbordan.
Du sover i skyar
bak österns port,
du Dag som vår ära förnyar!
Upp, skynda dig, fort,
och gläns över blånande sjö!
Du ofödde Hämnare, kom utan hinder,
och låt mig få se dina lågande kinder
och värma mitt bröst i ditt sköte – och dö!
Men I, som kusken med de gyllne tömmar
Er stjärnevagn utöver Nordens sfér,
på Sveas kronor, och på Göthas strömmar,
I höge Carlar, blicken nådigt ner!
Rätt ofta tror jag Eder stämma höra,
då tyst och rörd jag blickar till Er opp.
Hon viskar sakta uti Nattens öra
om forntids ära och om framtids hopp.
Men var Ert minne, var Er dygd förgäves,
skall Svea falla här i tidens höst,
en slav bland folken utan namn, och kväves
Er hjältelåga evigt i dess bröst; –
då styren stjärnbeströdda tistelstången
i havets avgrund, med förtvivlat mod;
att med vår jord vår skam må bli förgången,
och ingen veta, var Ert Svea stod!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar