luta dig stum vid altarets fot!
Djupt bedrövade! All din börda
himmelen tar förbarmande mot.
Famnen sträckande mot den svaga,
nalkas Marias frälsande barn.
Frid dig räckande, vill han draga
fågeln så milt ur snärjande garn.
Jordens tjusande, falska löjen
skälva och fly, där Mästaren går;
tidens rusande, tomma nöjen
domna för glansen, spridd i hans spår.
I de skinande stilla gårdar
blommar hans nåd. Mot stormarnas tåg,
haglets vinande, mild han vårdar
Jerikos ros vid kvällande våg.
Du förkrossade, andas åter!
Synden så blodig vitnar till snö.
Dyrt förlossade, han förlåter,
bryter ej av det darrande rö.
Orgeln bävande kvalen söver,
hymnerna susa smärtan till ro.
Änglar svävande flyga över
templet, där svalan bygger sitt bo.
C D af Wirsén:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar