bland så menlös ro,
dig, min vän, jag lycklig skattar.
Du vet ej av larm,
jag måst´ bo med harm
i en värld, som sinnet mattar.
Högmod och elände
gå här sammanspände,
i var vrå står här en fälla;
från min morgonstund,
till min aftonblund,
alltid hör jag någon gnälla.
En går lik en tjur,
en som räv på lur,
en med smickertal mig plågar;
alltid knorr och pust,
alltid folk i dust,
alltid går man mellan lågar.
Himlen oss nu agar
med så mulna dagar,
att det snart till domen lider.
Tänk, för femton år,
i vår ungdoms vår,
ack, vad olikhet på tider!
O v Dalin:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar