Underbart och herrligt syns mig mycket bland de skapta ting,
underbarast Odins smycke, skaldekonstens gyllne ring.
Vet, den kom från bergets inre, från de dunkla makters värld,
bälgar blåstes, hamrar lyftes, gnistor flögo över härd.
Djupets obegripna runa, oförsonad längtans glöd
dvärgar ristade i ringen. Hur den glimmar dunkel-röd!
Sedan dess i skaldens hjärta lockar ofta hemlig röst
hän till bergets gömda kamrar, till uråldrig moders bröst.
Allt skall hylla höga gudar: Odin ringen fick som sin,
ljusets allra skönsta runa skrev han i dess rundel in.
Sedan dess i skaldens hjärta locka ljud från Valaskjalv,
viskande om höge Asar, viskande om vänlig Alv.
Efter nio nätter drypa, säger klart en helig sång,
ständigt ur den gamla ringen åtta nya på en gång.
Så ur sångarns inre strömma plötsligt i en säll minut
ur den första skapartanken nya, nya tankar ut.
När den renaste bland gudar vart för Höders pil ett mål,
lade Odin, stum och sluten, ringen sist på Balders bål.
Och den döde, oskuldsvite, människors och gudars tröst,
tog den med till Hel i djupet, med till underjordens höst.
Yngling, du, som sjunger eldig, sjunger yr din korta vår,
säg om Eddolist du känner, säg om sagan du förstår?
Har du lärt, att sången flyktar bort ur en befläckad värld,
att, när dygden faller, konsten styr mot nattens djup sin färd?
Skall från skuggors tomma riken, väsenlösa bilders natt,
Balder återsända ringen, jorden återfå sin skatt?
Fåfäng fråga! Ack, så länge guden själv är kvar hos Hel,
vad skall smycket båta längre, vad är värt med sång och spel?
Om den åter förs i dagen, intet dock den hjälpa skall,
Ragnarök ändå skall skymma, fästet lutar dock till fall.
Om den gyllne sången kommer till en värld, där dygd ej finns,
bröst ej lättas, kval ej stillas, gudars glädje mer ej vinns.
Om den kommer, skall den komma utan hopp och utan fred:
när det goda flyr, o skulle ej det sköna följa med?
C D af Wirsén:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar