unna mig i din skugga bo!
Ungdom och oskuld hos dig finna
lugn och ro.
Kärlekens nöjen snart försvinna,
bäst de gro.
Fjärran jag sett hans falska snara,
fjärran den eld, som allt förtär,
men aldrig än den nöjder vara,
som är kär.
Skydda mig, frihet, att förfara
vad det är!
Tirsis för mig det band berömmer,
prisar den vällust kärlek ger.
Av honom själv tvärtom jag dömer,
när jag ser
sinnenas oro, som han glömmer
kväva mer.
"Kärlek", han säger, helt betagen,
"övar vårt vett fullkomligt väl."
Däri jag ser mig ock bedragen,
ty hans själ
yrar och drömmer hela dagen
fjolligt gräl.
När han min hy med liljan parar
och talar om min fägrings prakt,
har han ej, när den stunden varar,
hörselns makt,
men kallar, vad jag hövlig svarar,
blott förakt.
Och fast han sett mig ofta gråta
lammen, som kommit ur min vård,
fast jag begrov med ögon våta
lilla mård,
kallar han mig - hur tycks det låta? -
grym och hård.
Därför jag tror, att denna branden
kväver båd minne, mod och vett.
Herden, som sjöng vid klara stranden
allt i ett,
tiger nu, sen i kärleksbanden
han sig gett.
Kärlek kan sig och snart förbyta,
flyger så lätt som svalor små,
som säven uppå vattnet flyta
i vår å,
dem minsta årtag sönderbryta
och nedslå.
Sist när jag satt vid aspen gröna
och knöt de mjuka blomsterblad,
hörde jag en, som för sin sköna
ljuvligt kvad
och henne att dess kärlek löna
häftigt bad.
"Ack", tänkte jag, "vad älskogsvåda
har nu tänt alla herdar an?
Tirsis vill mig detsamma båda,
bäst han kan."
Och när jag gick att denne skåda,
var det han.
Han, som av högsta låga tänder,
för mina fötter nylig låg,
honom jag nu av andra händer
fängslad såg.
Kärleken så var timma vänder
deras håg.
Långt mera lust i skogen vankar,
där mina får i skuggan gå,
se, hur sin mjölk av modern samka
lammen små.
Av sådan kärlek mina tankar
nöje få.
När som mitt spel om aftonstunder
härmar de ömma fåglars bröst
och väcker upp från närmsta lunder
Ekos röst,
finner jag i menlösa under
ro och tröst.
Därför fly, kärlek, med din båga!
Jag har dig för min ovän nämnt.
Gack med din flärd, din lust och plåga,
lösa skämt!
Mig har din blick, din första låga
redan skrämt.
H C Nordenflycht:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar