Nymodig kärleksart

Skall kärlek vara trohets slav?
Den starka eld, den fria låga,
han kan ju växla till och av?

Om tvenne ögon fängslat mig,
vi skulle mig ej flera fånga,
som äga samma kraft i sig?

När jag det ena nöjet mist,
vad hindrar mig ett annat välja?
Jag älskar den jag råkar sist.

Mitt hjärta är i tiden gjort;
det måste tidens ordning följa
och gå i stadig växling fort.

Jag älskar dock på ädelt sätt:
min konst är den att sinnen draga
och göra alla lika rätt.

Åt Cloris offrar sig min själ;
Selinde segrar i mitt hjärta;
jag lever Elisandras träl.

Till Dafne är jag evigt såld;
Timandra och den täcka Flora,
de ha mig båda i sitt våld.

Vem är som mig då klandra vill?
Bör väl ett sådant hjärta hatas,
som för så många räcker till?

I nymfer, som jag vördat har,
I veten, att jag för er alla
ej suckar, ed och löften spar.

Jag är ert samtals enda ro.
Men, kära! döljen för varandra
att I han alla fått min tro!

H C Nordenflycht: