Vårvisa

Bort med höga ting!
Lät man världens ring
över vårt begrepp sig vända!
Ack, du vackra vår,
som nu råda får
och på vintern gör en ända!
Gumma, dräng och piga,
oxe, ko och kviga,
kalv och lamm i glädje hoppa;
tuppen med sin fru
har förgätit nu,
att han en gång skall bli soppa.

Si, hur stuten går
och med hornen slår!
Geten krummar sig för bocken.
Tackan, yr och vill,
uppfylld av april,
roar all den ludna flocken.
Men, min Marjo lilla,
oxen bölar illa;
månn man fodret honom nekar?
Tänk, om det vor´ allt
och vår boskap svalt!
Tro mig, det blev andra lekar!

Dock, min Marjo, kom!
Bästa egendom
är du mig i nöd och nöje.
Har jag dig och bröd,
femton kalvars död
vill jag då se an med löje;
femti höns och flera,
tretti gäss och mera
skulle jag för dig ej akta;
själva katten vet
med vad kärlighet
mina ögon dig uppvakta.

O v Dalin: