Orden

Mörkrets djupa stämma talar,

hjärtats bittra febrar gro.

Genom stora, tomma salar

går jag utan ro.

Bilder flämta, kronor lika,

under högvälvt tak.

Svårmodsrika

skrida livets bleka skuggor genom diktens praktgemak.

Ej jag hör det liv som flytar

rastlöst fram där utomkring.

Ingen jordisk stämma bryter

mina drömmars ring.

Jag är ensam, och mitt sinne,

utan jordisk vän,

skall här inne

hopplöst klaga, hopplöst grubbla, hopplöst trängta än.

Vålnadslikt mitt liv försmäktar

av ett inre dolt fördärv.

Allt är tomhet, och jag mäktar

intet jordiskt värv;

konstens ord, de sköna orden,

vart jag vänder mig,

som på jorden

likna vilsekomna fåglar, flockas kring min stig.

Jag vill skuggans smärta lida

utan hopp på denna jord,

blott I dröjen vid min sida,

undersköna ord!

Än, fast orons eld mig bränner,

jag begär ej mer.

Jag bekänner,

att jag fruktar, att jag hatar, att jag älskar er.

B Malmberg: