Han dog, som barnet dör, när ungdomsruset
med självisk lust och glöd
förgiftar ljuset.
Men purpurleken är förbländning bara,
och när den viker, tar förfäran vid
och tar ett skede av försåt och fara
och vanmakt och förfäran vid.
Jag måste fram, och jag får icke stanna.
Blås, vind, emot min panna -
blås, mannaålder, ångesttid!
c
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar