Näcken

Kom, min brud, vi mötas under havet -

ting, som sjunkit, äro gömda där.

Kom, min brud, vårt öde är begravet

helt bland skuggor, helt bland minnen och bland allt, som icke är.

- Allt är skugga, och vi bäras vida

blint och mållöst, medan åren skrida,

åren vagga våra dagars färd.

Kom, min brud, vi måste evigt följa

samma bölja

genom samma värld.

Allt är skugga, vart vår blick sig vänder,

allt är skugga, vart vårt öga ser:

- havet glider, och med trötta händer

planlöst famla vi bland skuggor, som förvirras mer och mer.

Låt oss sjunka genom sken och villa,

- låt oss slumra i det stora, stilla,

låt oss glida genom havets frid,

smälta samman med det svårmodsrika, 

dödsdrömslika

- intill tiders tid.

Kom, min brud: se, dygnens timmar svinna -

månens slöjor svepas vi uti.

Blekt, likt mareld, dina lockar brinna,

medan vågens skörd av stjärnor sakta vaggar oss förbi.

- Kom, min brud: se, tingens avglans faller

trolsk bland klippor, dunkel bland koraller,

rik bland snäckor och bland musselskal.

Rymdens världars brutna liljor dala

silversvala

genom Näckens sal.

B Malmberg: