hon är en främling och en ovän blott -
det blir dig svårt att en gång övervinna
det värn hon reser sig av hån och spott.
Var bräcklig pil skall splittras emot skölden:
min blick är klar, och hårda morgonkölden
slumrar däri.
Min växt är rak, min gång är dans på jorden,
mitt tal är sång, jag är en kvinna vorden,
och jag är fri.
Mitt blod är svalt, av tusen klockor klingar
den vårens glansrymd, vilken strålar kallt,
och jag är mäktig, ty mitt skratt betvingar,
och heta ögon smeka min gestalt.
Men ännu aldrig någon hand berörde
min skönhets dagg, och ingen främling störde
sinnenas ro.
Min ömhets frö är slutet och begravet:
jag älskar vinden, och jag älskar havet,
där bragder bo.
Alltjämt för mig din lyras gyllne strängar
med vek och kärleksdomnad hand du slår.
I dröm du vandrar över mjuka ängar
och bryter fagra blommor för mitt hår.
Men högt mot bergen må din vandring styras!
Jag vill ej höra längre på din lyras
smekande bön.
Ty vet, att jag begär för mina lockar
en sällsynt blomma, som du endast plockar
på alpens krön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar