Syndafloden

Över öknen kommer budet:

floden är över oss, floden är över oss!

Men det fjärran dova ljudet

av dess vågors flöde

söver oss, söver oss.

Bundna av ett hemligt öde

röras våra steg i dans.

Lampor tändas,

blickar bländas

utav elds och smyckens glans.

Närmre flodens vågor svalla,

tungt och välvande, tungt och välvande.

Men vi drömma, drömma alla,

sträcka saligt våra händer

skälvande, skälvande,

lyfta härdens röda bränder

såsom facklor i vår ring.

Ljus i dansen

gjuta glansen 

över alla jordens ting.

Budet ropar: vaknen alla,

floden är över oss, floden är över oss!

Hör, dess böljor tunga svalla!

Men vi viska endast: Dårar,

svallet söver oss.

Glansen, glansen oss bedårar -

obegripligt är ditt tal.
Facklan svingar

som i ringar

utav gnistor i vår sal.

Budet ropar: gårdar sprängas,

bräckta grunderna grusas fallande.
Vilda mänskohopar trängas

samman högt på bergens spetsar,

hopplöst åkallande.

Gränslös ångest hatet hetsar,

brant inunder, kniv i bröst,

hand kring strupen,

men ur djupen

högre stiger dånets röst.

Bud, de dunkla orden nå ej

hjärtan drömmande, hjärtan drömmande.

Floden? Svallet? Vi förstå ej.

Tyngre hörs det dova bruset,

strömmande, strömmande.

Dansen, dansen under ljuset

med berusat ögas blänk!

Dansen, dansen

och bekransen

lockars svall i gnistors stänk!

B Malmberg: