på stadens stumma torg och gränder;
när sömnen, mödans lön, åt alla trötta skänkt
sin tröst och vilan återvänder;
då, sömnlös, kvald, jag ser hur nattens väkter fram
i stilla tåg förbi mig draga,
och hetsigare då, när jag är overksam,
på hjärtat ångerns ormar gnaga.
Drömbilder komma, fly. Min tanke, ängslad, trängd,
i tusen former tröst mig nekar,
och minnet rullar upp en skrift av ändlös längd,
på vilken tigande det pekar.
Motvilligt läsande mitt livs osälla dikt,
jag fruktar och förbannar detta;
jag känner sorgens makt och gråter bitterligt,
men ej ett ord jag bort kan tvätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar