Saul

Fordom hördes konung Saul prisas utav alla munnar, 

lovet tystnat, nu man Davids ära överallt förkunnar. 

Denne unge herdegosse, som slog Goliat för pannan, 

han förstår att vinna folket för sig så som ingen annan. 

Kan det vara Davids lycka, som fördystrar mina dagar 

och de ändlöst långa nätter vilan från mitt läger jagar? 

- Nej; jag älskar denne yngling, även mig förmår han tjusa,

helst då han i kvällens stillhet låter harpans toner brusa.

Dock — jag vet att samma hjärta hat och kärlek gott kan rymma, 

i mitt bröst sig ofta röra känslor vredgade och grymma. 

Kom mig då ej nära, David, ty, vid Sauls kungakrona, 

med ditt liv det lätt kan hända du din djärvhet får försona. 

*

Fåfängt är att hejda strömmen, där han rastlös framåt ilar, 

fruktlöst är att binda tanken, han ej tröttnar eller vilar. 

Vartill tjänar dock att grubbla? Vartill kunna spörsmål båta? 

Ingen dödlig kan dock tyda livets underfulla gåta. 

I mitt hjärta tvenne väsens kamp och strid jag städs förnimmer,

av en snövit ängels vinge ser jag stundom svagt ett skimmer; 

bort det flyr, och ned jag stiger i de dolda , mörka trakter, 

där min själ i ångest brottas med de onda andemakter. 

I en sådan stund av mörker kastade jag handlöst spjutet; 

ville jag väl träffa David, ville jag hans blod se gjutet? 

Nej; jag kunde blott ej styra hatets känslor i mitt hjärta, 

sökte luft allenast giva åt min vrede och min smärta. 

Efter allt vad mig tillhörer sträcker denne yngling händer, 

Jonatan till sig han lockar och hans kärlek från mig vänder;  

nu min unga dotter Michal söker han ock från mig röva,  

till att gripa efter kronan torde han ej länge töva. 

Av min konungsliga mantel redan han en flik har skurit, 

och de tvedräktsfrön han sådde hava bittra frukter burit. 

Med var dag hans hop förstärkes , han är djärv och oförtruten,

jag är vorden svag och dådlös, innan kort min makt är bruten. 

Han skall segra, jag skall falla. Fåfängt är mot ödet spjärna; 

 hoppet mig ej längre dårar, ned hon gått, min blida stjärna.

Jakobs Gud mig övergivit, han ej ser till mina tåra, 

David nåd för honom funnit  — Gud förkastar och utkorar. 

Denne David han skall föra Israel till makt och lycka, 

skall vid folkets rop och jubel sig med segerkransen smycka; 

vad jag velat, men ej mäktat, skall han verka ocb fullborda, 

ty med nåd och kraft av höjden Herren kläda vill sin smorda. 

Underligt mig synes vara att ibland mitt hjärta längtar 

efter honom, som jag hatar, att det till försoning trängtar. 

Skall jag lyda känslans maning, honom till mig återkalla ? — 

Nej ! Nu tärningen är kastad. Må jag strida, må jag falla! 

Från det dunkla, djupa Hades hör jag röster, vilka tala: 

"Kom hit ned, här råder friden, bo bland oss i lunder svala! 

Saul, det är gott att somna för att ej på jorden vakna; 

du har intet där att vinna, intet som är värt stt sakna."