Vinter över Sveriges land

Nu brusar nattens hårda vind,

den brusar över islagd sjö,

och himmelen är svart och blind

och världen full av snö.

Av vilsna fåglars svultna hop

hörs hungerskri och ångestrop -

det rasslar tungt i trädens ris,

förstelnade av is.

Du vilar djupt i köldens band

från bygd till bygd, från strand till strand,

o du, mitt vintermörka hem, mitt vintervita land.

Med drivor över fönstrets karm,

som ständigt växa mer och mer,

i glömska sjunken, grå och arm,

var koja bäddas ner.

Där inne växla liv och död

likt skuggorna av härdens glöd,

och alla jordens skiften bo

i slutna kammarns ro.

Men mången koja ligger tom

och minnes forna somrars blom,

och många gamla sitta nu i ödslig ålderdom. 

Med stela ögon skåda då

de gamla in i himlens brand,

de minnas, lutande och grå,

så många slitna band.

De minnas en begråten son,

som gick i oro hemifrån

att söka jordisk lön och lust

på någon fjärran kust.

I sorg de stå vid gravens rand

och viska sakta han i hand:

o Herre, skydda dem som bo i obekanta land!

B Malmberg: