jag vingklena sångarsvan,
inte i ord, men i brinnande liv,
en stor och vingbred roman.
Någonting mäktigt i linjen,
en stark och strömmande älv,
som kunde bära en människa fram
till att finna sig själv.
Något av rymd och resning,
stjärnljus och härdat stål,
som komme en modfälld att ana på nytt
vandringens mening och mål.
Vad blev det av diktardrömmen?
Är något kapitel på gång?
Nej, alltsammans hotar att bara bli
en sjaskig följetong.
Ett ganska själviskt och futtigt liv.
Just ingenting av vikt.
Jag fruktar det kommer att heta en dag:
Han levde stort - i dikt.
Han levde stort - i dikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar