Villa Farnesina

Må kraftens jätte gärna i Sistina
en värld av spända muskler ställa fram
och domen bilda, djärv och allvarsam
— jag flyr till dig, o villa Farnesina!

Från er, sibyllor, och från er, profeter,
som vördnadsvärt i dunkelt böngemak
bekransen detta underbara tak,
där snillet tytt de största hemligheter,

från de atlanter, som med möda bära
på konstnärstankens centnertunga last,
i dag jag vandrar, jublande, i hast
till andra bilder, mig odödligt kära.

Bland blomfestoner, som kring väggen draga
sitt ljuva nät, som fångar varje bröst,
vars hopp ej frusit än i livets höst,
förklarad glimmar Psyches sköna saga.

Hur luftigt allt! Hur milt Olympen glänser!
Hur hult befrias den beklämda håg!
På lätt och frisk och genomskinlig våg
man gungar sakta bortom stoftets gränser.

Du sköne Sanzio! Det är du, som mäktar,
och endast du, vid västanvindars smek
de största gåtor lösa som på lek,
det är blott du, som bringar Hebes nektar!

Förutan kamp och later jättevulna
du skapar paradis var helst du går.
Jag svär, ditt sinne var en evig vår,
jag svär att aldrig sågs din panna mulna.

Och knappt berörd av tvivlet eller kvalen
du gick, till börden av Olympisk ätt.
Du dog så ung. Av vingad Hermes lätt
du som din Psyche bars till gudasalen.

C D af Wirsén:

Jordmasken

I slottets flygel står se'n forna dar
en samling mest av franska böcker kvar.
Jag kallad blev att ordna den på nytt,
ty mycket skingrats medan tiden flytt.

Vad fina stick, vad hedervärda band,
vad doft av mysk och ambra däribland!
Ett multnat sekels bildning gömmes här:
Frivole Parny! Fräsande Voltaire!

På väggen sitter, lysten smått och fri,
med barm, som höjs ur gazen, Dubarry.
En öm herdinna sitter, söt och mjäll,
och leker med en hind; en fin pastell!

Jag tycker än i detta rum mig se
den förre ägarn vandra kring och le.
Hur mången illusion du hade mist,
om nu du levde, encyclopedist!

Men genom fönstret sommarn vinkar vän;
jag måste ut bland parkens vackra trän.
En bok jag tager med. Men vem? — Jean Jacques?
— För känslosam — nej, hellre Condillac!

Må göra, gamle filosof! Så kom
och läs för mig din gamla läxa om,
den glädjelösa: allt är mull och stoft!
Kom med till bänken under lindens doft!

Jag läste på. Men vänlig västanvind
och blomsterångor smekte ömt min kind,
och, bäst det var, jag sömnens nektar drack,
till marken föll den gamle Condillac.

På drömmens vinge for jag efter hand
till sångens gamla, underbara land,
där hjärtat stillar eviga begär,
ty himmel, Gud och änglar finnas där.

Uppvaknad snart, jag ned i boken såg,
en mask på textens öppna sida låg.
Jag tänkte: sådan herre sådan gäst!
Jag tänkte: lika trivs med lika bäst!

C D af Wirsén:

Draupnir

(Odins ring)

Underbart och herrligt syns mig mycket bland de skapta ting,
underbarast Odins smycke, skaldekonstens gyllne ring.

Vet, den kom från bergets inre, från de dunkla makters värld,
bälgar blåstes, hamrar lyftes, gnistor flögo över härd.

Djupets obegripna runa, oförsonad längtans glöd
dvärgar ristade i ringen. Hur den glimmar dunkel-röd!

Sedan dess i skaldens hjärta lockar ofta hemlig röst
hän till bergets gömda kamrar, till uråldrig moders bröst.

Allt skall hylla höga gudar: Odin ringen fick som sin,
ljusets allra skönsta runa skrev han i dess rundel in.

Sedan dess i skaldens hjärta locka ljud från Valaskjalv,
viskande om höge Asar, viskande om vänlig Alv.

Efter nio nätter drypa, säger klart en helig sång,
ständigt ur den gamla ringen åtta nya på en gång.

Så ur sångarns inre strömma plötsligt i en säll minut
ur den första skapartanken nya, nya tankar ut.

När den renaste bland gudar vart för Höders pil ett mål,
lade Odin, stum och sluten, ringen sist på Balders bål.

Och den döde, oskuldsvite, människors och gudars tröst,
tog den med till Hel i djupet, med till underjordens höst.

Yngling, du, som sjunger eldig, sjunger yr din korta vår,
säg om Eddolist du känner, säg om sagan du förstår?

Har du lärt, att sången flyktar bort ur en befläckad värld,
att, när dygden faller, konsten styr mot nattens djup sin färd?

Skall från skuggors tomma riken, väsenlösa bilders natt,
Balder återsända ringen, jorden återfå sin skatt?

Fåfäng fråga! Ack, så länge guden själv är kvar hos Hel,
vad skall smycket båta längre, vad är värt med sång och spel?

Om den åter förs i dagen, intet dock den hjälpa skall,
Ragnarök ändå skall skymma, fästet lutar dock till fall.

Om den gyllne sången kommer till en värld, där dygd ej finns,
bröst ej lättas, kval ej stillas, gudars glädje mer ej vinns.

Om den kommer, skall den komma utan hopp och utan fred:
när det goda flyr, o skulle ej det sköna följa med?

C D af Wirsén:

1794

O, trefalt sälla de, som blött för svärden,
av trasor höljda mitt i ärans famn,
och gått med Hoche i eld mot halva världen
och prytt med friska lagrar sina namn!

Det sjuder ungdomslust vid dessa gränser,
i tricoloren brusar segervind,
på bajonetten ärans stråle glänser
och hoppet färgar unge hjältens kind.

Hur annorlunda inom stadens tullar!
Blott bilors fall och pöbelmassors hån
och slaktarkärran, som beständigt rullar
till guillotinen vid Barriére du Thrône!

Systemet fordrar offer. I en hjärna
det herrskar skoningslöst och kräver mer.
Den unga dagens segerrika stjärna
ur blodig morgonrodnads strimmor ler.

Den milde Robespierre skall allt förklara,
rousseauiskt dygdig, allt han lyckliggör;
men följ hans lösen strängt! Tag dig till vara!
Den, som på egen hand är lycklig, — dör.

C D af Wirsén:

Herr Olof

På ängen under det mörka fjället,
det är det ställe, där leken går
från solnedgången till hanegället
och helst när månen på fästet står;
de ljusa lindar där hålla vakt,
ej störs av vindar den tysta trakt,
men strålar darra på varje blad
och gräset glittrar i daggens bad.
Kommen I ej?
Kommen I ej, Herr Olof?

Jag trår igen till de yra ringar.
Jag var där nere i går och såg
den nejd, där älvornas drottning svingar
ett flor av silver på marken låg;
så mjuk var dimman i enslig dal,
och sen var timman och rymden sval;
i aftonluften jag hörde då
en sakta susning på ängen gå:
Kommen I ej?
Kommen I ej, Herr Olof?

Då brusto alla de forna banden,
förtrollad in jag i ringen smög,
och älvan räckte mig svala handen
och bort i tumlande dans jag flög.
Som is det kändes, som eld det var;
en längtan tändes så underbar,
min gång blev lätt på den dävna mark
och sången klingade mera stark:
Kommen I ej?
Kommen I ej, Herr Olof?

Ur ängen doftande blommor trängde,
som ingen än uppå jorden sett,
och ljusa parker, där frukter hängde
med saft, som hemliga djup berett;
ur fjärran smekte oss bäckens sus
och hjordar lekte i månens ljus,
och dalen glänste i blått och vitt,
och jublet brusande steg och fritt:
Kommen I ej?
Kommen I ej, Herr Olof?

Men älvadrottningen log ett löje
och rörde snabbt med ett steg min fot:
»För dig har jorden ej mer ett nöje,
för dig, herr Olof, är ingen bot.»
Och som hon ropat de orden kallt,
var undansopat i blinken allt.
I jorden älvornas lek försvann,
men än ur jorden mig sången hann:
Kommen I ej?
Kommen I ej, Herr Olof?

I blommor alla i jorderike,
I matta fröjder, jag hatar er!
Jag vill till blommor förutan like,
jag vill, I luftiga barn, ditner!
Min fot hon rörde, den spritter än;
den ro hon störde ej föds igen,
och röster klinga mig jämt emot:
»För dig Herr Olof, är ingen bot!
Kommen I ej?
Kommen I ej, Herr Olof?

C D af Wirsén:

Den ångrande

Bittert prövade, vilseförda,
luta dig stum vid altarets fot!
Djupt bedrövade! All din börda
himmelen tar förbarmande mot.

Famnen sträckande mot den svaga,
nalkas Marias frälsande barn.
Frid dig räckande, vill han draga
fågeln så milt ur snärjande garn.

Jordens tjusande, falska löjen
skälva och fly, där Mästaren går;
tidens rusande, tomma nöjen
domna för glansen, spridd i hans spår.

I de skinande stilla gårdar
blommar hans nåd. Mot stormarnas tåg,
haglets vinande, mild han vårdar
Jerikos ros vid kvällande våg.

Du förkrossade, andas åter!
Synden så blodig vitnar till snö.
Dyrt förlossade, han förlåter,
bryter ej av det darrande rö.

Orgeln bävande kvalen söver,
hymnerna susa smärtan till ro.
Änglar svävande flyga över
templet, där svalan bygger sitt bo.

C D af Wirsén:

Skogvaktarens dotter

I skogen jämt min fader går,

så har han gjort från år till år;
när späd jag var, min moder dog,
nu har jag tungt och ödsligt nog.

I skogen orrens vinge rörs
och tjäderhonans lockning hörs.
När får min vinge fri jag slå?
Dit kärlek lockar, låt mig gå!

Ty ack, det kom en gång, när far
i skogen efter vanan var,
en jägargosse fin och grann
till mig i stugan, där jag spann.

O kom igen, du vackra skytt,
o kom till flickans dörr på nytt
och ro mig ut härutanför,
där lommens skri från sjön man hör.

När lommen klagar över vik
så aningsfullt, så vemodsrik,
jag vet ej rätt, hur det bär till,
jag ömsom le och gråta vill.

Du gamle far, som jämt ger akt
och går för andras skogar vakt,
har du ej märkt, att djärvt man stjäl
ditt eget träd, min unga själ?

Du gamle far, beställ om präst,
beställ om bröllop till härnäst,
ty bäst du hindrar tjuvskyttslek
din bästa fågel tas med smek!

C D af Wirsén:

Skogens goda fé

Där bland furor orren spelar,

där den ömma trast fördelar
sina toners lust och kval,
där mot häll, som överhänger,
vilda hallonbusken klänger,
har jag bott i åratal,
och jag vet var smultron glöda
mer än eljes purpurröda,
vet var dolda källor flöda
med en dryck, oändligt sval.

Medan nattvioler dofta,
komma vilda duvor ofta
för att matas av min hand.
När min stämma vänligt kallar,
mellan solförgyllda tallar
blickar älgen fram ibland.
Sjunger jag vid skogens stränder,
medan månen strålar sänder,
kommer lätt en kull av änder
för att lyss vid fjärdens rand.

Nalkas från den granna världen
något fjäsat barn av flärden,
någon vän av stoj och hån,
in i mina skrymslen djupa
far jag skygg och huvudstupa,
stum och sorgsen, därifrån.
Ej hans blick, som nöjet mattar,
mina enkla fröjder fattar,
åt min ljusa frid han skrattar,
lustans högtförnäme son.

Men ett barn jag tröstar trogen,
när av våda mitt i skogen
det i kras sin bunke slog,
och åt hjon, som går och vallar
och sin stilla visa trallar,
ofta nog jag vänligt log,
och åt odlarns unga dotter,
som går hem från ängens slåtter,
ger jag livets bästa lotter,
ger jag kärleks lycka nog.

Och ibland - ack, alltför sällan!
- har jag sett vid svala källan
skalden stå, min hjärtanskär.
Om hans ögon, bäst han njuter,
mina händer tätt jag sluter,
viskar: »gissa vem det är!»
Och han svarar: »Länge gömda,
underbara, evigt drömda,
sällan sedda, aldrig glömda!
Det är du, min själs begär!»

När han löser mina händer
och förtjust till mig sig vänder,
ofta redan flydd är jag.
Väl han klagar: hårda sköna!
Men jag vet att hemligt löna:
I hans drömmar natt och dag
gjuter milt jag skogens tjusning.
Skuggors lek och dagrars ljusning,
källors sorl och tallars susning
blandas i hans harposlag.

C D af Wirsén:

Böcker och kärlek

När stum du sitter vid ditt arbetsbord
och glömmer för en bok den vida jord,

och hon, som blev ditt allt, sig smyger då
att sina armar om sin älskling slå,

så säg ej buttert: lämna mig i fred!
Nej, lämna boken du, och gör så med!

Ty gråa luntor har du alla dar,
men ej du vet, hur länge hon är kvar,

och mången man, som sitter ensam nu,
så gärna ville störas just som du.

Låt kärlek måla pärmeboken full
med miniatyrer, skinande i gull!

Då skall, du arme, om ditt hem blir tomt,
den gamla boken stråla helgonfromt,

och just på sidan, där du stördes då,
ett änglahuvud vinkande skall stå.

C D af Wirsén:

När havet sig lägger i loj, loj, loj

När havet sig lägger i loj, loj, loj
och solen i simmerisi
då bliva små trollen så voj, voj, voj
och fåglarna vimmerivi.
O, fjärrelimé, korimistig!!
- Begriper du det, är du listig.

H Hamilton:

I Egypten

På en palmbastbädd i skjulet de om natten sovit tryggt,
nu från fäste kvavt, men mulet, dagen såg på deras flykt.

Mannen hade stav i handen, hon ett barn på armen bar,
och de gingo genom sanden, vilken Nilen genomskar.

Gula kalkstensklippor sköto upp mot himmel tung som bly,
solens strålar genombröto ej den kvalmuppfyllda sky.

Lotusblommans blåa öga ur papyrossäven log,
genom rymden i det höga skriande en häger drog.

Plötsligt kommo under vägen till en helgedom de fram,
ljuvt i palmers skydd belägen vid en stilla spegeldamm.

Sparvhöksbilderna på muren talade i stumma ljud
om förnyarn av naturen, Horus, solens unge gud.

Kvinnan stannade med sonen, mannen stod mot staven böjd
vid den skeva stenpylonen, prydd med master på sin höjd.

Ibisfågeln gick vid brädden utav vattnet, silvervit.
På den gula sandjordsbädden låg en sfinx av ljus granit.

Och den låg där som en gåta, som en outtydd mystér,
mänskoätter le och gråta, obeveklig sfinxen är.

Nu vill barnet vila. Sakta kvinnan upp på sfinxens rygg
lyfter sonen. O, betrakta, hur han tronar gudatrygg!

Vänligt stödd av modershanden, med ett stilla lugn han log,
men en ljusning över sanden, ljusning över rymden drog.

Var det soln, som i det höga genom molnen bröt sin led,
eller barnets klara öga, som en sådan dager spred?

Gåtostränga sfinx, som vilar sällsam och betydningsfull!
På ditt kvinnoanlet ilar nu en gloria av gull.

Han, som världen skall befria och ge mänskoöden lag,
följd av Josef och Maria, sitter på din länd i dag.

På din lejonrygg är buren han, som löser din mystér,
nyomdanarn av naturen, Horus - nej, än mer han är.

C D af Wirsén:

Nikodemus

I.

Han kom om natten, djupt i manteln sluten
och rädd att kanske varsnas långt ifrån.
Men nyttjas skall den flyende minuten
och träffa skall han timmermannens son.

Om natten kan ej fariseen skåda
den fromme svärmarn med försmädlig min,
den bleka månen må väl ej förråda
att vandrarn är en man i Sanhedrin.

Hur tyst, hur stilla! Av de matta strålar
Jerusalem i svepning kläds som lik.
En ängslig silverdimma magiskt målar
den täckta gång i Salomos portik.

Och genom Kidrons dal till Oljoberget
går den försagde, grubblande och stum.
Där syns en hydda, är ej där härbärget,
där Mästarn tills i morgon har sitt rum?

O Nikodemus, lärd i fädrens lagar
och underkunnig i de gamles bud!
Vad är för oro, som ditt hjärta jagar,
och vadan dessa suckars brutna ljud?

Han syns i dörren. Den, du sökt, är nära,
ett stjärneskimmer faller på hans hår,
och se, han öppnar famnen och sin lära!
Du lyssnar. Andaktsfull naturen står.


II.

Han kom om natten. Förr än morgon bräckte
han gick till staden tigande igen,
och ingen fågel sjöng, och blomstrens släkte
i morgonslummer stod och drömde än.

Och ingen mäktat speja hemligheten,
och ingen vet, att rörd han kommer från
föraktets man, den smädade profeten,
från orosstiftarn, timmermannens son.

Han kan gå lugn. Med dagern är han vorden
som förr, en vördad vis i rådets rund,
och ingen mer än en på vida jorden
vet, vart han gick i nattens skumma stund.

Han är den samme. Lärd i fädrens lagar
och underkunnig i de gamles bud,
han lever lugn som fordom sina dagar,
och vad han talar, vinner bifallsljud.

O Nikodemus! Men i nattens stunder
på knä du prisar ljuset, som har grytt,
och du betänker det fördolda under,
som Mästarn kallar "varda född på nytt".

Och det var du, försagde, ock, som lade
förgråten honom sist i gravens fred;
den aloe och myrrha, som du hade,
fick du, försagde, svepa honom med.

C D af Wirsén:

En skål i det gröna

Sångare alla! Glättigt nu hälsen
våren med sångens gudomliga ton!
Vintern har riktigt fått uppå pälsen,
grusad är ren hans försilvrade tron.
Ångrande tårar gråter den stränge,
hejdar förgäves solgudens spann;
hårdhänta herrar härska ej länge -
vintern är nordens Kristian Tyrann.

Våldet var alltid fäst vid hans spira;
påbud han hade som baraste hin:
ylle om magen skulle man vira,
huvud och axlar stoppa i skinn;
källvatten tordes man knappast att smaka,
jämt fick man elda och passa på spjäll;
ständigt man skulle bränderna maka,
sitta i lampos från morgon till kväll.

Knappast man tordes gå utom knuten,
isbark och snöglopp ständigt det föll.
Ville man trotsa, fick man på truten,
själva Guds sol uppå avstånd han höll.
Dito på sjöar bojor han lade;
hemskt från vart tak hängde mördande spett.
Mulen och kulen, aldrig han hade
ringaste tecken till människovett.

Efter hans pipa ingen nu dansar,
rättnu man andas kan som förut.
"Våren är kommen. På sina kransar
ängarna binda." Våldet är slut.
Nu kan man hänga pälsen i skrubben,
lappskor och muddar på vind bära upp.
Självaste Flora dansar i stubben,
fläktar i vinden sin blomstersalopp.

Våren är kommen. Glädjen och sången
följa som eviga änglar hans spår.
Soven I, skalder? Fram med basongen!
"Lärkorna sjunga: nu är det vår!"
Sorgen i hjärtat ligger begraven,
smärtan, den otäckan, känner jag ej.
"Upp genom luften, bort över haven"
hör man ej annat än hipp och hurrej.

Orren i skogen spelar och blundar -
man kan bli tokig. Hit med kantin!
"Vikingasäten, åldriga lundar!"
Sverige, din skål uti skummande vin!
Du är ungdomlig, vårsmyckad vorden;
hör vilket jubel kring berg och kring dal!
Maken till gumma finns ej på jorden -
Svea! din skål ur min fyllda pokal!

E Sehlstedt:

En söndagsmorgon i skogen

Ja, jag hör, ja, jag hör,

hur det susar i skog:

det är vårvindens fläkt,

sedan vårsolen log.

Och det porlar i berg och i dal på en gång:

det är vårbäckens sång.

Lärkan sjunger sin hymn

över dalar och fält,

och i jublande lov

under himmelens tält

klingar trastarnas sång uti björk och i alm

som i kyrkan en psalm.

Och ett tempel förvisst

är naturen, som står

majestätisk och hög

i den blommande vår,

och dess överstepräst i sin talarestol

är den strålande sol.

Och den bok hon slår upp

på sitt altarebord

är en evighetsskrift

av Guds levande ord.

Och dess lära är hög, och var dogm som hon har

är som stjärnorna klar.

Vad som skimrar i dal,

kanske inte du vet,

vad som skiftar på äng,

skall jag säga dig det:

i vart strå, i var knopp, i var blomma som ler

Guds församling du ser.

Heligt visst är det rum,

där du andaktsfullt står,

och den skugga du ser

över ängarna går

och som går uti dag, som i sekler den gått,

är Guds mantelfåll blott.

Allt är redo till bön,

allt är helgat till frid.

Själva luften sig skilt

ifrån oro och strid.

Allt är lugnt, allt är fritt ifrån agg, ifrån hat -

låt oss hålla sabbat!

E Sehlstedt:

Vårsång

Glänsande våren
ordnar sin grönskande dräkt,
blommor i håren
sprida sin doftande fläkt.

Slingrande bäcken
hoppar i dälderna ner,
rosiga täcken
solen åt ängarna ger.

Skiftande skrudar
tjusning åt blommorna ge;
kronor som brudar
bära de, blyga som de.

Fjäriln han träder
fri ur sin stoftiga värld:
o! hur han gläder
sig åt den luftiga färd!

O! hur han prålar
purpurn, på vingarna spilld!
O! hur han målar
livets uppståndelsebild!

Liksom ur gruset
lyfter jag vingen en gång,
ilar mot ljuset
fri ifrån bojornas tvång.

Mänskan och djuren,
blomman i skimrande skrud,
allt i naturen
vittnar om skapelsens Gud.

Ringaste droppe
vårliv av skaparen får:
o! men däroppe
blomstrar en skönare vår!

E Sehlstedt:

En rim-pokal

i underdånighet framräckt 

till

Välborne Herr Verner von Heidenstam

och

dess Dygdädla Maka

av

Runius d.y.

Festligt vid flammande bloss och vid sorlet av glammande gamman

Runius räcker pokaln den med rimlim han rimmade samman,

önskar av lyckan allt gott åt en Förste av orden i norden

sampt åt den ädela Dam i hans stuga en fruga är vorden,

kärlige vänner och ärliga tärnor och drängar,

bäste hästar i stall och goda frodiga ängar,

rikligt av värmandes ull och rikligt av prydandes lin,

hjordars flödande mjölk och honung av strävande bin,

mycken och allsköns mat på faten och frusande vin,

söderns glödande frukter, druvor, melon, apelsin,

goda klenoder i gyllene skinande skrin,

sälta av skämt och sötma av ljuv mandolin,

hut åt de arge belackares grin,

glättigt sinne och glättig min,

ättling ädel och fin,

ståtelig båt vid strand,

gott mod med roder i hand,

bragd i poemataland!

Välborne Herrskap, besitten det bästa I gitten:

och när vid fyllda pokalen i salen I lycklige sitten,

ljusa av sol som när sommaren glimmar i Junius -

haven i hug denna fest och den gästande rimmaren Runius!

G Fröding:

(Dikten är är till stor del en travesti på Johan Runius´ "Fastlagsdansen").

Regn

Sorlar, sorlar, susar
sommarregnets sorl,
alla trädens våta
blad och knoppar gråta
dropp - dropp - dropp
och därnedan rusar
bäck i sorl och porl,
bäck i sorl.

G Fröding:

Vargsång

När aftonrodnadsskenet rött

försvann, i kvällen skar
ett tjut: hu var, hu var är kött,
hu var är kött, hu var,
hu fläng,
hu flå,
hu slit,
hu slå
en klo
i våm,
nu sväng,
svängom,
nu glo,
nu fram,
se lamm,
slå klo
i kött,
se rött,
hu glafs,
hu nafs
i lår,
i tarm.

Nymodig kärleksart

Skall kärlek vara trohets slav?
Den starka eld, den fria låga,
han kan ju växla till och av?

Om tvenne ögon fängslat mig,
vi skulle mig ej flera fånga,
som äga samma kraft i sig?

När jag det ena nöjet mist,
vad hindrar mig ett annat välja?
Jag älskar den jag råkar sist.

Mitt hjärta är i tiden gjort;
det måste tidens ordning följa
och gå i stadig växling fort.

Jag älskar dock på ädelt sätt:
min konst är den att sinnen draga
och göra alla lika rätt.

Åt Cloris offrar sig min själ;
Selinde segrar i mitt hjärta;
jag lever Elisandras träl.

Till Dafne är jag evigt såld;
Timandra och den täcka Flora,
de ha mig båda i sitt våld.

Vem är som mig då klandra vill?
Bör väl ett sådant hjärta hatas,
som för så många räcker till?

I nymfer, som jag vördat har,
I veten, att jag för er alla
ej suckar, ed och löften spar.

Jag är ert samtals enda ro.
Men, kära! döljen för varandra
att I han alla fått min tro!

H C Nordenflycht:

Till * * * *

Den 25 juni 1762

Vad har jag sett? Vad gruvlig plåga!
Vad nya ämnen för mitt kval!
Vad olja på min olyckslåga!
Vad öde för mitt hjärtas val!
De ögon, som av ömhet brunnit,
som ha mitt liv, min död i sig,
ha nyss av sorg och saknad runnit -
för vem? Ack, för en ann än mig!

Jag tecken ser av ömhets tårar
på Damons kinder röjas än:
ett avsked så hans hjärta sårar,
så kan han känna för en vän.
Och jag, jag skall till evig smärta
en sådan skatt på jorden si,
det bästa och det ömsta hjärta,
och själv dock icke lycklig bli.

Mig skulle hopen svartsjuk kalla
och ge mitt kval förhatligt namn.
Jag kan dock utan köld och galla
en skönhet se uti hans famn.
Men se det dyra hjärtat delas,
sen jag en gång dess ömhet vann,
en grad för mig i känsla felas,
är vad jag icke bära kan.

Låt därför, Damon, dygd och ära
ej hålla dig i något bann!
Jag svär vid dig och hjärtats lära,
att jag det aldrig tager an.
Förr må min sorg mitt liv förstöra,
än gå i tvungen vänskap in.
Du kan min sällhet icke göra,
om jag ej högst kan göra din.

H C Nordenflycht:

Hjärtats hemliga seger

Tirmantes, hör då opp att fråga!
Jag kan ej själv ge skäl därtill,
att jag är rörd av Damons låga
och ej din kärlek gynna vill.
Du har förtjänst såväl som han;
men lycka, tjänster, vett och möda
ej någon eld i hjärtat föda,
när hjärtat själv ej älska kan.

Vi rå ej själva om vårt hjärta,
det lyder blott sin egen lag;
det har sitt nöje och sin smärta
av hemligt tycke och behag.
Förnuftet här ej mera rår
hos den, som vill dess regler följa,
än dämpa, tvinga och fördölja:
då gör det allt vad det förmår.

H C Nordenflycht:

Den unga herdinnan Dorillas kväde

Frihet, min fröjd, du min gudinna,
unna mig i din skugga bo!
Ungdom och oskuld hos dig finna
lugn och ro.
Kärlekens nöjen snart försvinna,
bäst de gro.

Fjärran jag sett hans falska snara,
fjärran den eld, som allt förtär,
men aldrig än den nöjder vara,
som är kär.
Skydda mig, frihet, att förfara
vad det är!

Tirsis för mig det band berömmer,
prisar den vällust kärlek ger.
Av honom själv tvärtom jag dömer,
när jag ser
sinnenas oro, som han glömmer
kväva mer.

"Kärlek", han säger, helt betagen,
"övar vårt vett fullkomligt väl."
Däri jag ser mig ock bedragen,
ty hans själ
yrar och drömmer hela dagen
fjolligt gräl.

När han min hy med liljan parar
och talar om min fägrings prakt,
har han ej, när den stunden varar,
hörselns makt,
men kallar, vad jag hövlig svarar,
blott förakt.

Och fast han sett mig ofta gråta
lammen, som kommit ur min vård,
fast jag begrov med ögon våta
lilla mård,
kallar han mig - hur tycks det låta? -
grym och hård.

Därför jag tror, att denna branden
kväver båd minne, mod och vett.
Herden, som sjöng vid klara stranden
allt i ett,
tiger nu, sen i kärleksbanden
han sig gett.

Kärlek kan sig och snart förbyta,
flyger så lätt som svalor små,
som säven uppå vattnet flyta
i vår å,
dem minsta årtag sönderbryta
och nedslå.

Sist när jag satt vid aspen gröna
och knöt de mjuka blomsterblad,
hörde jag en, som för sin sköna
ljuvligt kvad
och henne att dess kärlek löna
häftigt bad.

"Ack", tänkte jag, "vad älskogsvåda
har nu tänt alla herdar an?
Tirsis vill mig detsamma båda,
bäst han kan."
Och när jag gick att denne skåda,
var det han.

Han, som av högsta låga tänder,
för mina fötter nylig låg,
honom jag nu av andra händer
fängslad såg.
Kärleken så var timma vänder
deras håg.

Långt mera lust i skogen vankar,
där mina får i skuggan gå,
se, hur sin mjölk av modern samka
lammen små.
Av sådan kärlek mina tankar
nöje få.

När som mitt spel om aftonstunder
härmar de ömma fåglars bröst
och väcker upp från närmsta lunder
Ekos röst,
finner jag i menlösa under
ro och tröst.

Därför fly, kärlek, med din båga!
Jag har dig för min ovän nämnt.
Gack med din flärd, din lust och plåga,
lösa skämt!
Mig har din blick, din första låga
redan skrämt.

H C Nordenflycht:

Våroro

Nu åter syns tiden förbyta
sitt kalla och ängsliga lopp:
naturen på fältenas yta
har livat det gladaste hopp.
För mig bliver tiden dock lika:
min födelses stjärna är satt,
där molnen ej hinna bortvika,
som ombytt dess dag uti natt.

Vi räknar jag stunder och dagar
i väntan, att ödet en gång
med tidernas skiftande lagar
mig löser ur plågor och tvång?
Allt hinner båd vissna och knoppas
och blomma och vissna igen;
men glädjen, vars sommar jag hoppas,
syns fjärmare visa sig än.

Förgäves av fåglarnas kvitter
jag manas att stämma min röst:
en fläkt, i den skugga jag sitter,
ej hinner att svalka mitt bröst.
Vad båtar mitt ljuvliga läger,
som våren med blommor beströr,
när hjärtat den stillhet ej äger,
som nöjena smakliga gör?

H C Nordenflycht:

Impromptu

Förnuft med Dumhet stod i strid,
och Sanning ville mäkla frid;
men i förtreten
uppväckte Dumhet split och hat,
och saken vann dess advokat:
Pluraliteten.

O v Dalin:

Över Nils Keder 1735

I slavar av världsliga buller och bång,
I rangsjuka lyckones trälar,
I fåfängans hovmän, som mäktiga språng
mer älska än rykte och själar!

Långt från denna grift med er flyktiga håg!
Dess prydnad för eder ej blänker:
här vilar en man, som med ömkan er såg
och aldrig förtjänt edra skänker.

I fåfängans ögon han aldrig var täck,
en tvärvigge, henne till smärta,
mot avgrunden trolös, mot vällusten fräck,
mot lyckan en skalk i sitt hjärta.

Men trohet och fromhet och snille och dygd,
som prytt våra ärliga fäder,
I kunnen här sakna ett ljus i vår bygd
och sörja vår redliga Keder.

De tunt äro sådde, och sällan de gro,
som äga hans eld och hans styrka
i saktmodig stillhet och enfaldig ro
de bokliga konster att dyrka.

Ja, tunt har ock himlen planterat de träd,
som skygd över sådana foga:
de tryckas och ryckas - ty ogräs från säd
plär lyckan ej skilja så noga.

Dock Gud vare ära! När andra gå av
och med deras liv deras heder,
står äran som marmor på redligas grav
i långliga tider och leder.

Att ju hos oss blomstras frid

Att ju hos oss blomstras frid
i vår milda konungs tid,
ingen fara;
men att avund, split och kiv
tär vårt lands och frihets liv,
kan väl vara.

Att ju menlösheten har
av vår nya lag försvar,
ingen fara;
men att klubbor utav gull
slå dess skrankor lätt omkull,
kan väl vara.

Att vi ju här kunna få
patrioter i var vrå,
ingen fara;
men att tjänster, vinst och nåd
ändra deras råd och dåd
kan väl vara.

Att ju mången har i dag
vänner efter sitt behag,
ingen fara;
men att de av minsta os
gå i morgon falskt sin kos,
kan väl vara.

Att jag ju, min kära mor,
dig om dygd och kyskhet tror,
ingen fara;
men att mången skalk hos dig
bjuder till att kröna mig,
kan väl vara.

O v Dalin:

Över stadslevernet

Sälla parker, täcka lundar
i det ljuva Stockholms sköt,
där herdinnors trogna hundar
känna deras herdars nöt,
där all kvickhet av naturen
spelar på de glada torg
och där mänskan, liksom djuren,
aldrig vet av minsta sorg!

Marken blomsterströdd vi finna,
varav lukten är så skön.
Under fönstren källor rinna
med ett sakta sorl och dön.
Skogen pryder våra hamnar,
där uppstämmer fåglars sång;
nymfer i satyrers famnar
finna där ej dagen lång.

Från de rum, där saften talar
av ett bränt och mältat korn,
hörs de ljuva näktergalar
bland ett ljud av herdars horn.
Ja, på själva sömnens timmar,
när man glömt den klara sol,
gamla Pan ur grottan stimmar
med sin kära krogfiol.

Våra fält, så släta, mjuka,
vilka kärleksmatta ben.
Hjärnor, hjärtan, yra, sjuka,
få här luften tyst och ren.
Här blir aldrig vänskapsbandet
rivet löst av split och krig.
Du gemena ro på landet,
far nu väl och skäms och tig!

O v Dalin:

Över ombytligheten

Ombytlighet, vår tids gudinna!
ack, stanna dock en liten stund,
att man må kunna rätt besinna,
hur allting står på slipprig grund:
ett Rom kan bli en öde plats
och minsta koja ett palats.

I kungars hov, i Fröjas rike
ser man så många skiften ske;
i år man hälsar för sin like
den man i fjor knappt vårdat se;
och ofta man till godo tar
vad som man förr föraktat har.

Ty bör man ingenting förakta,
fastän det ser föraktligt ut:
en källa drar sig fram så sakta,
men blir den största ström till slut,
och den, som nu bak stolen står,
kan stifta lag om några år.

Jag ler åt dig, du mänskosinne!
Du vet ju själv ej vad du vill:
i går så kärt, i dag ur minne -
det är ju vädret i april.
Tänk, den på dig sin lycka byggt,
hur den har skäl att sova tryggt!

O v Dalin:

Närvarande tids tänkesätt

Kom, fria sinnen, hit,
som dansa hit och dit,
vart vädret spelar!
Vår smak är ny var dag:
ny början, nytt behag
oss aldrig felar.

Är sommarfågeln glad
att få för tusen blad
med kärlek buga,
så är ock blomman fri
att fägna snart ett bi
och snart en fluga.

När jag ej tvingar dig,
min vän, så lämna mig
min smak att byta.
Tids nog få vi till slut,
då frihet spelat ut,
av bojor skryta.

O v Dalin:

Det närvarande onda alltid det svåraste

I ditt tysta bo,
bland så menlös ro,
dig, min vän, jag lycklig skattar.
Du vet ej av larm,
jag måst´ bo med harm
i en värld, som sinnet mattar.
Högmod och elände
gå här sammanspände,
i var vrå står här en fälla;
från min morgonstund,
till min aftonblund,
alltid hör jag någon gnälla.

En går lik en tjur,
en som räv på lur,
en med smickertal mig plågar;
alltid knorr och pust,
alltid folk i dust,
alltid går man mellan lågar.
Himlen oss nu agar
med så mulna dagar,
att det snart till domen lider.
Tänk, för femton år,
i vår ungdoms vår,
ack, vad olikhet på tider!

O v Dalin:

Den epikureiske filosofen

Lät man vansklighetens lov
narrar stora guldberg lova!
Lät man lyckan i sitt hov
folk med fåfäng prakt begåva!
Lät gå i fred som uti krig!
Detta skall ej bekymra mig,
blott att jag får sova.

Vad är jag därmed betjänt,
vem som den intrigen driver?
Vem blir råd och president,
vem kan län och titlar giver?
Lät dem man dras, var få sin släng,
blott att jag i min sömn och säng
obekymrad bliver.

Om man adlig sköld och glav
i tre alnars namn vill föra,
om en utstofferad slav
vill till hovs med andra köra:
skall mig ej bry; ogräs må gro;
blott att jag i min säng med ro
sover på mitt öra.

Att i grälpedanters fjät
våre lärde gå så många;
att man vill i Wolffens nät
Gud och evigheten fånga:
vurmarnas sorl går jag förbi,
blott mina sovestunder bli
roliga och långa.

Om poeters frejd består
däri, att dess namn bli tryckte;
om i vår tid guldet rår
mer än samvet och gott rykte;
om det så går, lät det så gå,
blott mina ögon roligt må
bli av sömn tillykte.

Om vårt fruentimmers smak
är i lappri fin och läcker;
om dess kjortlars vidd och brak
upp till riddarhuset räcker;
om de ha hopp, kärlek och tro,
bryr mig ej, när ur sömnens ro
ingen mig uppväcker.

Lät man ämbetsfolkets nit
vara trolös, snål och grymmer;
lät man köpman få kredit,
fast dess mynt ur pungen rymmer;
bonden må bli later och stygg,
blott att jag alltid sover trygg
utan världsbekymmer.

O v Dalin:

Klagan över kölden

Skall aldrig vintern taga slut?

Kom, ljuva sol, igen,

om du har strålar än,

och driv all köld ifrån oss ut!

Låt källors sorl och fåglars sång

få lätta min förtret,

att ej min enslighet

må bli för lång!

Men tänk, om ock din värma dreve bort

ett hjärtas köld och is,

hur då var årstid skulle vara kort

och som ett paradis!

O v Dalin:

Nattens beröm

Du tysta natt, du ljuva dvala,
då knappt ett enda liv mig rör,
då jag kan med mig själv få tala
och ingen därav missbruk gör!
Den matta måne då utbreder
sin täckhet på det höga blå
och genom blomstrad skog mig leder
de vägar, som till hovs ej gå.

Långt från allt brak av jordens makter
jag slipper höra tungans mord;
av källors sorl och fåglars takter
jag får så milda vänskapsord.
Vad kan i sådant nöje fela?
Dock jo! Jag kommer ett ihåg:
ack, om jag fick det med mig dela
och min herdinna hos mig såg!

O v Dalin:

Nöje att kunna hålla sitt kärleksval hemligt

Tysta skog och klara källa,
som mitt kval i enrum hört!
Eko själv lär också gälla
av dens namn, mitt hjärta rört.
I mig kunnen vittne bära,
om en dödlig givits än,
som kan mera vörda, ära
den, han utvalt sig till vän.

Fastän hjärtat mitt må brista
att få yppa allt mitt kval,
vill jag dock intill det sista
hålla döljt mitt dyra val.
Varsam eld mitt hjärta tärer,
men med sådan ljuvlighet,
att det just min kärlek närer:
ingen vem jag älskar vet.

O v Dalin:

Vilken färg som kläder bäst

Svar på en viss frökens fråga.

Olik färg på ros och lilja;
fruktens färg är ej som grens.
Alltsom mänskors tycken skilja,
så är färgen vars och ens:
vitt den enas, blått den andras,
rött den tredjes, fjärdes grönt;
men ej kan på färgen klandras,
när i skapna´n allt är skönt.

Är dem frommom allting ärligt,
är dem renom allting rent,
är dem kärom allting kärligt,
är dem snabbom allting gent;
så får skönhet ock sin ära,
hur hon nånsin spökas till.
Därför kan ock Iris bära
vad slags färg hon nånsin vill.

O v Dalin:

Ack, kära min Malin

Ack, kära min Malin, var inte så brå´ på gröten!
Lät andra ha lyckan och omak att stå för stöten!
När andra bli stora och göra sig namn,
så kunna vi segla så sakta i hamn
och taga, och taga varannan i famn.

Här slipper du krusa för Pål och för Pär och niga;
här kan du få tala, vad hjärtat begär, och tiga;
här kunna vi dristigt slå näven i bord
och truga varannan med kärliga ord
och säja, och säja: "För mej äst du gjord!"

Vi bruka vår frihet förutan att be och väga;
vi leva som prinsar, och allt det vi se vi äga;
jord, himmel och nöje, det tryter oss ej,
och du äger mej och jag äger dej,
och vill du, och vill du ha mera, så säj!

Slå tvånget vid örat och högfärden med dess syster,
och kläd dej och pläga dej, bäst som du vill och lyster!
Här är jag din herre och du är min fru.
Vem kan så väl sova från sju och till tu
och älska, och älska, som jag och som du?

Kom, brukom vår frihet, ty lyckan är dyr att köpa!
Hon kostar vår sällhet, ändock hon är yr att löpa.
Er tjänare, Höghet, er tjänare, Nåd!
Själv skall ni få koka och supa ert såd,
om Malin, om Malin vill följa mitt råd.

O v Dalin:

Lyckligt att leva okänd

Säll den som ingen efterfrågar
och ej är känd!
Om ej dess glans blir högt upptänd,
så blir dess ro av falska lågar
dock aldrig bränd.

Gud vet, I hjältar och I kungar,
vad lön I fått!
Ert lov bland oss är ganska smått:
ert största verk av minsta ungar
nu lider spott.

Kom hit, du som i lyckans strålar
var högst berömd!
Kom också du, som levde gömd!
Er bägges heder lika prålar:
ty han är glömd.

Så kom då, stilla gömda levnad,
och bliv min ro!
Om Iris är av samma tro,
skall sinnets ro med kroppens trevnad
få sammanbo.

O v Dalin: