Snart skall bröllop firas

Snart skall bröllop firas i vår Faders hus, 

bröllopsborden dukas under palmers sus. 

Tänk, vad bruden aktas: 

gödda kalven slaktas, 

nattvard firas under harpors brus.

Se vad ståtlig anblick i de blå gemak! 

Salomos tapeter ifrån golv till tak. 

Under palmer gröna 

pärleportar sköna, 

o vad härlighet och kunglig smak! 

Se hur borden gnistrar såsom klar kristall! 

Nu det nya vinet äntligt drickas skall. 

Kungar och profeter, 

hjältar och poeter, 

skönt de stränga sina harpor all´. 

Känner du väl honom, som kring bordet går, 

ögonen som lågor och som snö hans hår? 

Se på mantelbrämet 

och på diademet, 

är det inte själva Fader vår? 

Nej, det är ju Sonen, klädd i bröllopsskrud, 

han som bjudit alla mänskor hem till Gud! 

Se, hur glad han tjänar 

sina ögonstenar, 

fast han valde sej en fattig brud.

Säg mej, om du känner brudens anletsdrag? 

Under över under - det är du och jag! 

Du och jag är bruden 

i den vita skruden, 

kan du sörja mer en enda dag?

Änglarna sej skyler för Guds milda Lamm, 

bruden, endast bruden träder dristigt fram. 

Se, nu skall hon krönas, 

rikligen belönas 

för vad här hon led av hån och skam.

Nu har Lammets hustru fått sin äkta man, 

ingen, ingen mer de båda skilja kan. 

Nu ej sorgen, smärtan 

skiljer dessa hjärtan, 

som så länge, länge sökt varann! 

Hör, vad sång och jubel där i himlens sal, 

strängaspel och pipa, puka och cymbal! 

Toner underbara 

ljuder silverklara, 

hör, vad sång och spel förutan tal! 

Men hur skall en mänsklig tunga här förmå 

tolka vad som skall i himlen försiggå? 

Det kan ej förklaras, 

men det kan erfaras, 

och det väntar jag med glädje på!

E Bergquist:

Franzén 250 år: Den nya papismen

 

För Kyrkans bann nu mera fruktar ingen;
att bannlyst bli hon själv i fara är.
Den fria tanken — så förändras tingen —
nu, påve vorden, bindenyckeln bär.

Ej nöjd att fritt få prova, forska, strida,
han ville tvinga samvetet och tron.
Ja, det är nu från själva otrons sida
vi hotas med en ny inkvisition.

Som förr med tordön kom en påvebulla,
så blad på blad från pressen ljunga nu,
av anathemer mot oss arma fulla,
som tro, att Guds ord är Guds ord ännu.

Den skatt de bjuda oss dess mer förvånar,
då den förvaras av ett konstigt lås;
latinska mässan likt, som präktigt dånar
i folkets öron, utan att förstås.

Och att den nya visdomen allena
kan saliggöra med sitt enväldsbud,
är klart, då den sitt ursprung från den rena
urtanken drar, och högre står än Gud!

Vad blir dess grundsats dä? Vad innebär den?
Att allt är Gud, att han av evighet
är fäst vid tingens ked, är stängd i världcn,
och av sig själv blott inom mänskan vet.

Och mot en sådan Gud vi skulle byta
den Fader, som Guds Son oss känna lär,
att du med din gudomlighet må skryta,
du vise, som dock barn av Adam är!

Vad! — en gudomlighet som skall försvinna,
då du din levnads mål på jorden når!
Du själv försvinna vill, med hopp att vinna
den dyrkan snillet i Guds ställe får?

Och allt det nådefulla, kärleksrika,
som Gud i Kristus till oss arma bär,
för denna hednavishet skulle vika,
som natt för tanken, frost för hjärtat är!

Vem må ej hellre ibland myndigheter
på en gudomlig än en mänsklig tro?
Vem väljer väl av tvenne hemligheter
den som ger kval för den som skänker ro?

Ert språk, I tänkare! vi ej må klandra,
vi oinvigde, då det förs bland er!
Men när er vishet leda skall oss andra,
hon dock till vårt förstånd må stiga ner.

Men kan hon detta? Kan hon, då det gamla,
av Herren byggda huset är förstört,
en ny församling i ett tempel samla,
där ej det Ord som Gud oss gav är hört?

Att det förskingra, bort som agnar sålla,
den nya påven sig all möda gör,
(den gamles list blott sökt det undanhålla).
Men Herren lever och hans Ord ej dör.

 F M Franzén:

Franzén 250 år: Förstlingen

 

Finns väl en sällhet på vår hela jord, som 

väger upp älskar’ns i det enda nu, då 

bakom en förlåt han i väntan upplöst 

bruden emottar? 

Jo, för hans kärlek än en högre glädje 

föds ur ett dödskval, då han upp åt himmeln 

ser, med en förstling på sin arm, ifrån den 

frälsade modern.

 F M Franzén:

Franzén 250 år: Slädpartiet

Av hovars dån, av hingstars skrik 

genljuder hela staden. 

Re´n tågar, vintergatan lik, 

med bjällrors klingande musik, 

på snön den långa raden. 

Vart fönster fylls av huvun opp, 

som ingen blick förlora 

av paren, som med hemligt hopp 

där mysa i det glada lopp, 

likt Hesper och Aurora. 

I unga bröst är bloden varm, 

trots kalla vintervinden. 

Dock närmar Han på slädens karm 

mot Hennes lena bräm sin barm, 

sin mun åt rosenkinden. 

Ur barmen tittar Kärleken 

och fram på selen flyger; 

men fryser, hoppar ner igen 

till sobelklädda Gratien, 

och in i muffen smyger. 

Med högmod upp sin pannas frans 

den ystre fålen svänger; 

och gyllne snäckan far i dans 

på vikens marmor, som en krans 

av mörka tallar stänger. 

Med isigt skägg ur vaken opp 

sig gamle Näcken höjer, 

och solen i sitt snabba lopp, 

bland moln av snö på kullens topp, 

med halvdött öga dröjer,

tills gnistan far ur holmens tjäll 

av brasans gyllne bränder; 

där var sin Donnas huva snäll 

har knutit opp, och värmer säll 

emot sitt bröst dess händer. 

Det heta vinets bläddror re´n 

kristallens koner fylla. 

Hur glittra dansens virvlar sen, 

liksom vid aftonrodnans sken 

sig aspens löv förgylla! 

En skara bakom fönstret står 

och ser på stadens söner; 

beler de ungas vita hår, 

ett kors för vart det under slår, 

hon på de dårar röner.

Snart hemåt vänd den glada tropp 

ser stadens fönster glimma; 

ser röken stoder stiga opp 

åt månen med försilvrad topp 

i kvällens lugna timma. 

 * 

Jag arme sitter här och kan 

blott måla vad de röna. 

Där kom, som med ett tigerspann, 

en stolt Adonis — och försvann 

ifrån mig med min sköna. 

Lik sparven, skild i halvbyggt bo 

ifrån sin älskarinna, 

jag lyss och väntar utan ro. 

Jag tvivlar ej om hennes tro: 

men — hon är dock en kvinna. 

Se´n Paris tid hans leda släkt 

förnyar titt det rönet: 

att svagt är för en pudrad knekt, 

som fäktar skönt och dansar käckt, 

det alltför svaga könet.

 F M Franzén:

Franzén 250 år: Emmas klagan

Edvin kom där borta, 

kom ej fram till mig! 

Edvin såg sin Emma

och fördolde sig! 

Han, som smög sig ständigt 

i min väg förut, 

gick jag in i hyddan 

eller gick jag ut! 

Tyst! jag hör hans stämma? 

O! den känns så väl! 

Först med den han trängde 

in sig i min själ.

Så bakom mitt fönster 

sjöng han mången kväll. 

Ack! nu stäms hans luta 

vid en annans tjäll. 

Se! han knyter blommor: 

o! han knöt dem förr 

till en krans, var morgon 

ny, uppå min dörr. 

Den, som nu där hänger, 

kom dit längese’n; 

och beständigt falla 

vissna blad av den. 

Edvin går där åter: 

ej min Edvin mer. 

Nu en ann’ än Emma 

han sitt hjärta ger. 

Kan man ge sitt hjärta, 

se’n man en gång gett? 

Kan det ges åt flera, 

det som är blott ett? 

Ack! jag i min enfald 

trodde honom så: 

trodde, när han räckte 

mig sin hand därpå, 

att om jag än bröte, 

bröt ej han ändå.

Ack! jag i min enfald 

trodde honom så! 

Skön, med vårens sippor 

slog hans kärlek ut. 

Ack! med sommarns rosor 

tog den hastigt slut. 

Kanske, när han ser dem 

spricka ut igen, 

kommer han tillbaka 

till sin glömda vän. 

Men då skall jag svara: 

jag vill älskad bli 

ej blott rosentiden; 

den är snart förbi. 

Vill du ej bli hos mig 

över vintern än, 

flyg då kring som fjäriln, 

och försvinn som den.

F M Franzén:

Besöket i hembygden

 

I novemberdagen lugna ljusa

satt jag i den gula skogen

där vid fönstret uti stugan;

ingen fågelsång i bokträd,

ingen källas gång in under snåren

i den låga dälden strax intill;

där var allt så tyst och bortdött,

det var tyst och bortdött i mig

liksom i den tomma skogen.

V Ekelund:

Franzén 250 år: Glädjens ögonblick

Sörj ej den gryende 

dagen förut. 

Njut av den flyende 

varje minut. 

Rosornas doft, 

druvornas ånga, 

skynda att fånga: 

yngling! de vissna — du själv är ett stoft. 

Fatta det blinkande 

glaset förnöjd. 

Sjung om den vinkande 

kärlekens fröjd. 

Men då du ler, 

munter för dagen, 

skräm ej behagen; 

flydda en gång, de ej följa dig mer. 

Drick ur den sparade 

ungdomens bål, 

drick den bevarade 

oskuldens skål. 

Glädje och dygd 

elda varannan. 

Kransad om pannan, 

visheten skämtar i vinrankans skygd. 

Klinga med roliga 

vänner i lag. 

Tryck den förtroliga 

handen i dag. 

Kanske du den 

aldrig mer trycker: 

härjaren rycker 

brud ifrån brudgum och vän ifrån vän. 

Glad må du somna 

i graven, du ock; 

känslorna domna 

i tiden ändock. 

Efter en kväll, 

måttligen njuten, 

hjärtligen sluten, 

sover man roligt och vaknar man säll.

F M Franzén:

Franzén 250 år: I aftonstunden

1. 

Bort på den väg man ej kommer igen så många ha farit, 

dem jag har älskat. Dess mer 

skattar jag dem, jag har kvar. 

2. 

Medan jag väntar det smällande bud från den pustande draken, 

som mig kallar till havs, 

gläds jag, med uret i hand, 

att få njuta ännu en stund med de kära, mig omge, 

tills jag skall säga farväl — 

dock ej för evigt farväl. 

3. 

Fast mitt huvud är böjt mot graven, som öppnar sitt sköte, 

kan jag ännu, vad fröjd! 

lyfta åt himlen min blick. 

4. 

Även på jorden ser jag ännu det sköna i blomstren, 

ser det i brodden, vars spets 

pryds med juveler av dagg. 

5. 

Aftonen skymmer alltren: dock än i de purprade molnen 

speglar sig dagen, som flyr, 

leende än i sin flykt.

F M Franzén:

Franzén 250 år: Lycksökaren

»Nej, att från dag till dag med samma plikt mig möda, 

lik plöjarn i sitt ok, förnöjd med avmätt föda: 

det ägnar ej min själ, som flyr från jordens bryn. 

Må medelmåttans barn den sälla skuggan prisa: 

jag längtar att mig visa 

bland örnarne i skyn.» 

Välan! ditt högmod går att, krypande i fjätet 

av det förnäma släp, som följer majestätet, 

var dag en offerbild i maktens förmak stå. 

Vad! till en skugga blott du vill dig själv förlora, 

och trampas av de stora, 

att bland dem synas få? 

Vad seger! då till slut, av nådigt delta miner, 

i dem, förgäves höljt, föraktet genomskiner, 

en lönar även dig för hundra morgnars språng. 

Än mer, då av en vink, du närmas till ett öra, 

som ville spejarn höra 

och smickrarn på en gång. 

Olycklige, förledd att bäggedera bliva, 

du gläds att ej blott ses, men få allt högre kliva 

vid fingret, som i mjugg den mäktige dig ger. 

Men på vad slipprig höjd står ej hans egen lycka! 

Ett vindkast den kan rycka, 

och din tillika, ner. 

Till stämplarn av hans fall du löper nu? - Nej, stanna 

i skuggan, dit du föll, med handen för din panna. 

Där lägg den på ditt bröst och trots åt lyckan bjud; 

arbeta, fri och lugn, och känn dig mänska vorden, 

då du får bröd av jorden 

och ber om nåd blott Gud. 

Säll den, i dalen gömd, ej kröp på höjdens halka! — 

Dock böj dig för det träd, som ger dig skygd och svalka. 

Var ej för stolt därtill: det är förtjänstens rätt. 

Från lismarn lika skiljd och från den orm, som sticker, 

ej mer i hån, än smicker, 

den fries ära sätt. 

Misskänn ej, för hans börd, den ädle och den vise; 

och snillet, trots dess rang, ditt sanna offer prise! 

Men skrik ej, om en stor ditt värde översåg. 

Stå upprätt som en man och se, med harmfritt öga, 

de höga mindre höga, 

då du är mindre låg.

 F M Franzén:

Franzén 250 år: Varningen

Trött, på min stav mig stödjande, stod jag och såg på min skugga, 

som, allt mera förlängd, viste hur dagen förled. 

Plötsligt for mig förbi en ryttare. Hästen var kolsvart; 

men mot solen, som sjönk, blänkte hans bleka gestalt. 

Häpen att känna igen benranglet med lian i handen, 

hörde jag honom, med den vinkande, ropa: härnäst. 

Måtte du ej, med missförstånd av det varnande ordet, 

tänka från dag till dag: bättra mig vill jag härnäst. 

Se på ditt timglas, märk, har ett sandkorn följer ett annat,

mellan härnäst och nu visa mig skillnaden där! 

Nu är det tid, det säger dig nu den svängande pendeln: 

nästa minut kanske hör du ej mera dess knäpp. 

Nu, och så länge du nu kan säga, i dag och i morgon, 

tänk på din skuld och den nåd, Herren dig bjuder ännu.

 F M Franzén:

Franzén 250 år: Tillägg till Dumboms leverne

«Också i Metaphysican 

var Dumbom en förfärlig bjässe; 

ty det var han, som skillnan fann 

emellan esse och non esse.» 

Men nu hans ära är förbi 

då av en ny filosofi 

den skillnaden tillintetgöres: 

Ja, som det hit från Tyskland höres, 

har nu den stora upptäckt skett, 

att Seyn och Nichtseyn äro ett. 

Så långt har tidens vishet hunnit, 

att allt blir blott en abstraktion 

i politik som religion. 

När så för hennes blick försvunnit 

allt, som är till, vad blir väl kvar? 

Blott hon, som det bevisat har.

 F M Franzén:

Två jutar

 

Den ene var mörk och senig. Han kom från Jyllands hed. 

Han skulle hem till sin faders gård, bara det blev fred. 

Han sov ej stort om nätterna. Han hade ingen ro. 

Han drömde att det var hans far som mistat get och ko. 

Den andre var från Falster, lurvhårig, barkad och brun, 

men skägget på hans haka var bara en gosses fjun. 

De plundrade gråa byar med övermakt, grym och stor - 

sen drömde han att han hade dräpt sin egen fattiga mor. 

De sågo klungor av låga hus vid skogens svarta rand 

och drömde de voro hemma och ej i fiendeland. 

De voro med vid Brunnbäck när bondehären vrok 

den jutska horden i älven och skakade av sitt ok, 

de flydde genom Långhedens morar och moras, 

följda tätt i hälarna av pilskott och vredgad mas. 

De ville hem till Jylland, till Falster och till Fyn. 

På Gussjö väldiga myrar sjönko de ner till dyn. 

De gingo ner sig till midjan och sen till bröst och hals. 

De ropade: "Herre Jesus" först. Sen sade de intet alls. 

En fattig far på Jyllands hed vart ensam i stuguvrån, 

en fattig mor på Falster såg aldrig mer sin son.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Den okända

Jag har aldrig sett din läkande hand.

Du kommer i mörkret, när ingen vet.

Jag bidar i tystnad och tillit skygg

i ensamhet.

Du min syster och mor, du jag och ej jag,

ditt namn är natt, det är gåta skum.

Jag anar dig väldig, mäktig, blind

och ljudlöst stum.

Du vet fasors djup, som jag ej sett,

jag bävar att bryta din hemliga lag.

Men tröst vet du mild, som nekas mig

av solklar dag.

Jag har tigande gömt hos dig mitt sår

och värkt bland törne, tills själen var tom.

I mörkret rörde du törnet - det sprang

i vildrosblom.

K Boye:

Requies

 

Grå faller du, tysta afton.
Den gråa höstdag lutar
sig i ro.
Trakten i tystnad vilar stum.

Stum högtidlig ljus.

*

Vid brunnens kant i skuggan
av skogens vackra kronor
vandraren dröjer.

Sköna stilla trakt, hur talar
till hjärtat du ljus.
Har väl ett heligt minnes andakt
sig lägrat för alltid
i ditt anletes höga skönhet?
Har från sin irring blinda
vid brunnen här gudinnan
lutat sig till kväll?
Har här sitt hjärta stillat
vid kvällens stråle blid
den höga smärtefyllda
Demeter?

*

Hugsvalande faller
på mitt sinne ro.


V Ekelund:

O, Poesi!

O, Poesi!

Ingen skulle våga
att nalkas dig,
som ej har i själen
dröms,
drömkrafts dristighet nog
att våga drömma -
Ordet!
Ordets pånyttfödelse.

O, I
som skrien - : "verklighetsfrämmande!"
på allt som andas Tro,
Verklighets kärlek;
ni ordskramlare,
aldrig har er själ smakat
Drömmens Vin,
Ordets blod.

V Ekelund:

Minuten ganska snällt försvinner

 

Minuten ganska snällt försvinner,

en timmas tid går hastigt bort.

En dag som strömmen snart bortrinner,

en veckas lopp är mycket kort.

En månad går, och året skrider,

tänk, vandringsman, hur tiden lider.

På tiden följer död, men vet:

på döden följer evighet.

Avnerne

Satan vil sigte sin hvede.

Hør, hvor han ler på sin lo,

rager til side med vrede

alt, hvad der dur til at gro.

Avnerne de er hans hvede,

der samler på alt, som er goldt.

Se, hvor de længe sig teede

iøjnestikkende stolt.

Ja, de er rigtigt i vinden,

fyger til vejrs for hans skovl.

Kort kun det varer, forinden

de brændes i helvedes svovl.

Himmelhøjt vilde de vejres,

når kun det modsatte mål,

fejes, når såtid fejres,

ned i forkastelsens bål.

 

K Munk:

Lützen

 

De drabbat samman med dunder och knall
i höstdagens ljusningstimma.
Det smattrar från gravar och dikesvall,
det blixtrar i gulgrå dimma.

Kanonen plöjer bland rök och damm
i åkern för blodigt säde,
och fäktande fylkingar flyttas fram
som brickorna på ett bräde.

Att segra, segra i dagens kamp
är ringaste ryttares tanke
ännu, då han fallande griper i kramp
sitt tag om springarens manke;

och pikenerarn riktar sitt järn
ur markens blodpöl att stinga
den överridande kyrassiern,
som brusar på löddrig bringa.

Soldaten blint in i faran går,
att döda och dö är hans gärning,
men fältherrn han ser huru spelet står
och kastar sin tunga tärning.

Där är han, där syns han i sträckt galopp,
se, plymen på hatten nickar!
I kyller hans jättegestalt söks opp
av vänners och fienders blickar.

Sin sviktande flygel han själv för an
och leder i handgemänget.
Han vågar sitt liv som en simpel man,
och skidan är tom i gehänget.

Nyss var det hövdingen blott -- i hand
den korta staven med tuben.
Med klinga dragen, med blick i brand
nu Mikaël är det, keruben.

Nyss krigarekungen med rynkat bryn
behärskande drabbningens vimmel;
nu ärkeängeln, som slår ur skyn
och vänder om till sin himmel.

»Framåt över graven i segerfärd,
för oss filistéerna flykte!
Framåt med Herrans och Gideons svärd,
i dag våra mödor vi lykte!»

Han bärs som på stormens vingar framåt
i dimman, där salvorna braka.
Likt hagel det smattrar mot harneskplåt,
och hästarne stryka tillbaka.

»Framåt, mitt småländska rytteri!
Framåt, mina tyska bröder!»
Förgäves, förgäves -- de efter bli.
Då ropas det: »konungen blöder!»

I famnen på Pappenheims mörka tropp
hann ingen den vacklande följa.
Det gula kyllret slöks ensamt opp
av järnmännens rasslande bölja.

Ett anskri, som går genom märg och ben:
»O Gustaf, vår konung, vår fader!»
Med båda linjerna smultna till en
gå rytande fram hans brigader.

Nu flyktar kroat och nu viker vallon
och stupade manshögt begrava
friedländarens kallnade, stumma kanon --
sin seger martyren skall hava.

Det feltes ett ord i hans hjältedikt,
det ordet, som kröner bedriften;
de sörjande veta att fylla sin plikt,
i blod ge de slutunderskriften.

De segrat. På fältet i skön parad
de hedra sin älskade herre,
men fallna beteckna slagordningens rad,
de levande äro de färre.

* * *

Vid Lützen, på bakgrund av aftonskyn,
med dimmiga droppar på kinden
jag såg det -- en blodig, dallrande syn,
som flyttades undan av vinden.

C Snoilsky:

April 1940

Hvor skinner solen dog mildt fra syd,

hvor er den venlig og nådig!

Den klapper den gamle mutte eg:

"Vær nu ikke så egenrådig,

men fold nu du dine knopper ud,

jeg kun din livskraft vil nære.

Mærk, jeg er varm, jeg er god.

Frit dit løv kan du bære."

Småkravlet nede om egens rod

føler sig voldsomt beæret.

Sandelig, det må man lade april,

at det er omslag i vejret.

Knopperne brister i lydige smil,

blomster og blade serveres.

For når april er i sommerhumør,

så må den ej irriteres.

Ak - solen blev væk bag en susende sky,

kulden dem alle omklamred,

vinden peb og bed djævelsk til,

haglene pisked og hamred.

Kun egen stod værdig og mut og ens,

om lyst eller mørkt over landet.

"Aprilsolen regner jeg ikke med,

majsolen bli´r noget andet."

K Munk:

Det unge Nord

Bag bloddamps tåge, bag mordbrands røg,

bag vredne jerntog, bag dødningsgrin,

bag al vor tidsalders rå ruin,

jeg griber efter det fjerne syn,

det fjerne syn af den nye jord,

hvor endelig menneskeværdighed bor.

Der ser jeg også dig, Fædreland,

et Danmark, rejsende sig fra fald

til vågen klarhed over sit kald.

Forstod omsider du livets lov,

beredt på mark och beredt på sø

det land skal leve, hvis folk kan dø?

Den strenge lov blev nu også din.

Men hvad har, inden du kom så vidt,

o dyrebare, du ikke lidt!

Dog om de fletted dig tornekrans,

ja, om de spigrede dig til fjæl

hvad gjorde det, blot du vandt din själ?

Bag bloddamps tåge, bag mordbrands røg

jeg aner glimt af Guds nye dag.

Der vajer også det røde flag,

det røde flag med det hvide kors,

det overstreger al blodig lyst

og lover verden Guds nådes trøst.

Aah, Danmark, Danmark, du milde land,

der aldrig kendte til hadets brunst,

lær du Europa den nye kunst

at dyrke kærligheds store Gud

ved ofring af hævn og begær og nid,

ved broderligt virke i fredens id.

Sig ikke, landsmand, vi er kun få!

et lidet land med sandhed i pagt

har, mere end alle de store, magt.

Ej heller tør vi helt ene stå.

Hvad ser jeg der i den fjerne dag?

nu blev til eet alle korsets flag.

Thi Islands vidsyn og Finlands mod

og Sveriges vilje og Norges trods

husk, det er os, det er også os.

Bag bloddams tåge, bag mordbrands røg

jeg hilser dig, lægende fred på jord,

jeg hilser som fører det unge Nord.

K Munk:

Är människan ett hugskott blott

 

Är människan ett hugskott blott, en mask, ett gyckel,

en mekanism, som någon dragit upp till egen lust?
Var livet självt ett språng, ett spel, där intet fanns att våga
och vinning ej, då insatsen var sken?
I allt det liv, som flyter, andas, susar, tonar
i luft och hav är mänskans eget invävt, inneslutet,
en länk i tusen kedjors ked, och likväl nekas
hon fylla där det värv, som henne var betrott.

Är det en dockas öga
som speglar fjäll och sjö och mänskors split?
Är det en dockas öra
som fångar upp var ton i lindens sång och snäckans brus av havet?
Är det en dockas hand, som bygger hamnar, fästen
och nya städer på en sen planet — och smular åter
som tidsfördriv till stoft vad hon har gjort?

Är det en dockas tanke
som kunde räkna ut den lag som styr det minsta ting i skapelsen,
men icke leta ut vartill hon är?
Är det en dockas väsen,
där gräsets vind fått ton
och havets sus gestalt
— där allt som andas, fröjdas, klagar, födes åter,
där varje sten och varje tuvans ört
för första gången vet att den är till?

Är hon en vålnad själv den varelse, där alla jordens toner
och linjer, färger stämts i ett ackord?

Vartill har människan fått händer, om de fjättrats
från början ren i band?
Vartill har hon fått tunga, om det enda ordet
hon skulle sagt ej någonsin fick ljud?
Vartill har hon fått strupe för att klaga, om det verop,
som engång brutit fram, var tomma väggars dån?
Vartill har hon fått vilja att fullkomna
en högre viljas bud i det som är,
om allt hon alstrar, allt hon bygger
blott är en väsenlös och själlös leksaks nyck?

Då liv, må du förgöra vad du skapat
och spränga fjädern, förrn dess verk gått ut.


K Söderholm:

Jordiska tings obeständighet

 

Jordenes gudar med blixtrande dunder,
som upp till himlarna svängt er med makt,
träfflige hjältar och världenes under!
Var är nu all eder heder och prakt?

Skönheter, hjärtans tyranner och nöjen,
som kostat kronor, blod, sällhet och liv!
Ej leka nu kring er lustar och löjen,
ej ger er mull nu suckar och kiv.

Allt är förgängligt! Fast dygderna själva
få pyramider till stjärnornas loft,
otack och tiden dock snart dem omvälva:
svartnande glans! tillväxande stoft!

Vad är då värt i de fotspåren vandra?
Kan jag en dag med mitt liv vara nöjd?
Jo, jag har lust att, förgänglig som andra,
leva med ro, försvinna med fröjd.

O v Dalin:

Fanorna

Än vifta i staternas hundra hörn

Andreaskorset och preussarens örn,

och trikoloren och Union Jack

slå rot i varenda bivack.

De vifta från varje ruin eller rad

av remnade hus i var ödestad -

de flaxa i täten för varje brigad,

som tjutande går till attack.

De flyga som fasornas fåglar förbi

vart hem från Yser till Don -

var moder spika de näbbarna i

och gripa var fader och son.

Det tutas revelj - först springa de upp,

och löpa i led med var trampande trupp,

de följa var brakande Bertha från Krupp

och var sjuttifemmas dån.

Där byn ligger spillrad och skjuten i kras,

där hålla de rast och ett rövarkalas;

där kvinnorna kvida i ångest och skam,

där fara de fåglarna fram.

De tvinga de små att kämpa på knä -

de fika efter Berlin och Calais -

och löna med lutande kors av trä

eller död i en marschvägs damm.

*

Men fanor, som doppats i smärtor och sår,

skall en gång gå till attack,

och krossa örnar och trikolor,

och själve den mäktige Jack.

De skall vifta en dag i varenda stad,

ur varje gränd och på var fasad,

där mänskligheten är modig och glad

och där lyckan har gått i bivack.

Och marken skall skaka av dånande steg,

när frihetsfanorna äro på väg,

men luften skall skälva av stigande sång

i de röda dukarnas fång.

Då resa sig alla, som kämpat på knä,

och kvinnor, som kvidit i vaka och ve,

bli sköldmör i folkenas jättearmé

och bära var blänkande stång.

Och därför - opp i vårt heliga krig,

ty lederna vänta på dig och på mig

och du, kamrat, liksom jag är soldat

i de röda fanornas stat!

Nu bära vi käckt vår viftande våd,

där trotsarnas tro ligger dold i var tråd,

plantera den högst på vart drabbande dåd

och främst i var manlig dat.

H Blomberg:

:

För alla helgon

För alla helgon, som i kamp för tron 

stått fast mot världen och nått himlaron, 

till dig, o Jesus, höjes lovets ton. 

Halleluja! Halleluja! 

Du var i världen deras fasta hus. 

Din röst dem ledde fram i stridens brus, 

och genom ödsligt mörker sken ditt ljus. 

Halleluja! Halleluja! 

Vi kämpa må med troget, tappert mod 

som förr en gång din helga skara god, 

tills den bekrönt i segerns boning stod. 

Halleluja! Halleluja! 

O höga samfund, helgon av vår släkt! 

Mörk är vår väg, för er har morgon bräckt. 

Men alla livas av hans Andes fläkt. 

Halleluja! Halleluja! 

Blir dagen tung och själens möda lång, 

tyst, hör! I fjärran tonar segersång, 

och tro och vilja stärkes än en gång. 

Halleluja! Halleluja!

W W How:

Den stora, vita skaran där

 

Den stora, vita skaran där, 
lik tusen fjäll som snöskrud bär, 
med skog omkring
och palmers ring,
säg, vilka dessa är?
Det är en skara kämpar som
ur sorg och vedermöda kom,
som ren och god
i Lammets blod
nått himlens helgedom.
Där håller de sin kyrkogång
och jublar evigheten lång
i höga kor
där Gud själv bor
bland alla änglars sång.

Här fick de utstå stort förakt,
men se dem nu i himmelsk prakt
vid tronen få
som präster stå
med kunglig glans och makt!
Nog är det sant att nöd och grav
här nere många tårar gav,
men Gud nu dem
i himlens hem
så ömt har torkat av.
Hos Gud, där livet är som bäst,
nu firas evig skördefest,
och Lammet själv
vid livets älv
är både värd och gäst.

Vi jublar nu med er som kom
till livets mål allt eftersom,
som trogna stått
och lön nu fått,
ja, tusen gånger om!
Du slitna skara är nu förd
till salighet så oerhörd,
vad du fick så
med suck och gråt
fått gro till evig skörd.
Så höj din röst, slå palmbladstakt,
med himmelsk kraft låt det bli sagt:
Vår Gud, du ska
för evigt ha
all ära och all makt!

H A Brorson: