ljus var din panna och blicken mer än blå;
stilla du andades och drog mig häftigt till dig —
hur mitt hjärta darrade likt darrgräsen små!
Skön men hård var natten under stormiga skyar.
”Allt är gjort för dig och mig”, du sade och log.
Ekarna brusade kring övergivna kullar,
stormigt ljus och skugga genom grenverket drog.
Pansflöjten hörde vi — bland ekbevuxna kullar
steg dess ton så mjuk som guld ur fjärran svarta snår;
sorlande sjönk den och lyftes högt av stormen
hård av böner var din mun och tungt av regn ditt hår.
Ljuvare än rosor är att under träd och vindar
följa nattens dolda flöjt som spelar mörk och len;
bittrare än malört att i tunn och rosig gryning
skiljas under hjärtats gråt i tomma himlars sken.
Blekt var ditt leende den morgon då du slöt mig
trotsigt i famn till ett långt och stolt farväl.
Evigt skall du minnas hur du följde bräcklig rörflöjt,
sökande en fristad för din brinnande själ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar