Konferensman

Den Andlige berättade: 

I. 

En konferensman var jag som de andra. 

Jag bar en svart och fejad högtidshatt, 

ett hyfsat paraply ihopaspänt... 

Jag stod som bild i bladet bland de andra: 

en stelnad gång, med klacken fast i jorden 

och foten himlavänd samt handen fastnad 

i litet ljust och krusigt skägg, som ger 

åt barnens vördnadskänsla vink att bocka. 

I sorgset grubbel sänkt, man så mig gripit 

och insatt i ett ark bland badortsfolk, 

med sina blanka, sunda kroppar sträckta 

på sand, där vällust mellan svallen smög, 

och lystet öga glyste. 

Där filmens lilla dotter, lögnfullt skön, 

på inspektion i flärdens jättestäder 

med finbehandskad hand välsignade 

sitt trogna folk. 

Där danserskan på himlahusets torn 

riskerade i tapper tåspetsdans sitt liv 

för ryktbarhet och stark reklam, 

som hennes äras portar skulle sparka 

på vida gavlar upp. 

Där muskeltvingaren i lugn av muskler 

med nävar, skrudade i läderlod, 

förvirrad värld med jättes barnablick 

betraktade i ro. 

Där firad statsman ringad stod av frågor 

från dagens frågare i styvnat vimmel, 

alltmedan sober gåsmarsch av de fallna 

och högtidsstärkta åsiktsbankruttörer 

invid berättade om styrkas svaghet 

och planers sammanbrak. 

I svarta raden skred jag bland de andra 

på blanktryckspromenad bland brokigheter, 

envar förtäljande om livets språng, 

om lyckans inköp för en kullerbytta, 

om köttets handelsknep. 

Ett ivrigt läsaröga såg väl även mig 

i liten mörk oval, med huvet böjt 

– det livet böja låter ... 

Vi drogo i ett varsamt tåg 

från kyrka till kongressens sal, 

från salen till en kyrka åter. 

II. 

Med tåg jag kommit hit från litenheten 

i grön provins, där jag min gärning gjorde 

i kyrka vit som bästa tankes renhet,

i kyrka röd som smärtans röda blod – 

där jag i skuggigt ämbetsrum tog mot 

den blossande, med löftet i sitt öga, 

som bad om kyrkostämpel på sin lycka. 

Där jag tog mot den bleknade, som bad 

om ett bevis på dödens storbesök. 

Där fåfängt jag med vilda sinnen brottats 

och omakar till makar sökte göra, 

då Ordet manat: ”Tu må vara ett”, 

fast mänskovilja skrek: ”Var god och klyv oss!” 

De stego sakta in, när dödbok bläddrades i vintertid – 

när odöpt bi i sommarträdgårn flög, 

och fåglar lekte i attestlös glädje 

vid blanka kronors sus. – – – 

Jag röster hörde, mörka, blida, vilda ... 

Och tavlor såg jag – bilder, mycket skilda! 

Se där! Det vita Centrum! 

Med jubel undertryckt 

i kyrkans tysta väntrum. 

Världsmening själv, minsann, 

av egen mening gjord. 

Se, mörka myrtenglitt och skära kärleksknoppar! ... 

En axel, sammansmidd av vita mänskokroppar, 

kring vilken Alltet går av stjärnor och av jord ... 

Med kuvad stolthet nalkades han. Ett äretörstigt öga sög: 

”Har ren du hört det, allvarets man? 

Ett barn är fött, en son, som dög! 

Napoleones händer – filigran, filigran för dylik karl, 

med trint och grop och ränder! 

En mästersmed Naturen har, 

som sådan småkonst sänder! 

Vad litet väger tungt! Ett barn är fött ... 

Mitt barn – och därmed punkt!” 

”Kommer jag hem och vill väl, 

hotar han dra mej ihjäl, 

kniper om börsen och slår. 

River mitt hår... 

Evig en olycka! Himmelens olycka, 

var det när bröllopet skedde! 

Karlen var den, som förledde. 

Himmelens olycka var det, när bröllopet skedde!” 

”Skilj oss till säte och säng! 

Bort med den buse och dräng! 

Evig en olycka, himmelens olycka – – – ” – – – 

Men mannen blinkade och sade i makligt majestät: 

 ”Nå, vad beträffar det med börsen, pastorn, 

så kan jag svara på, att hårt jag kniper, 

ty jag kan räkna jag, men inte hon. 

Och vad beträffar det med håret, pastorn, 

så är det sant: Jag luggade den damen, 

när hon mig ljög i synen rart en kväll... 

Ty Andre man i garderoben satt med vinbutelj, 

när jag fick svagdricksslatt ...”  

”Jag ville ha anmält: Min dotter är död, 

Maria hon hette, den lilla. 

Ej gammal till åren – men stöd åt sitt stöd. 

Så varsam i livet och stilla. 

Den sjunde var datum. Kvarteret jag har 

ej längre bland virriga minnena kvar, 

ty sorgen kan minnet förvilla... 

Hon hette Maria, den lilla.” 

”Vad tänker väl Herren på smärtornas dag? 

Det ville så gärna jag fråga. 

Om brista är sörja, då sörjer väl jag. 

Att leva man knappt har förmåga. 

Ett lekande minne jag leder i hand 

och hjälper med strykjärn och blomma och band. 

Med minnet jag ledsen får vandra här kvar, 

i ensamhet brinna så stilla. 

Den sjunde var datum –– den siffran jag har, 

den siffran kan intet förvilla... 

Hon hette Maria, den lilla.” 

Vad tungt jag hörde och vad surt jag såg, 

ej skakade min trygga ämbetshåg. 

Jag stämplade och bokutdragen gjorde, 

jag tröstade med kraft som tröstas borde. 

När Vår kungjorde med sitt vita flarn 

en födelse av markens nya barn, 

när Vinter i advent gav frusen lilja, 

jag tänkte alltid: God är Herrens vilja. 

Och fredad satt jag i min ämbetsring, 

och tysta änglar vaktade omkring...

 Då kom en tid, som stampade i marken, 

så traditioner klövos, rämnade. 

Våld slaktade som höns små fredsavsikter,

med vita dun och skrämda kackel raskt. 

Upp mänskligheten sprang – 

ett dödsskrämt djur med sår, 

som flödade i bröst och sidor. 

Kanonhet mark fick dricka ... 

Men även stridsfritt land en dödsnöd sökte 

som ivrig, nytänd firma kunder söker, 

och sände ut bacillagenter kvicka i varje hus. 

En hundramilaskog av granträd höggs 

för att åt sorgen hackas, 

och dödens tjänare fick tvenne hakor 

och stånkade i trappan. 

 Då sjönk min styrka. 

Ej jag mer förmådde att hopsummera livets siffror så: 

”Svartsiffror mest – rödsiffror ej så få ...” 

Nej, svarta siffror togo överhand att kasta ut de röda. 

 Jag ställdes i ett val: Stark ämbetsman 

med kämpalugn i nöden 

– eller en brinnande apostel, som vill störta 

på torget ut och riva sönder de stärkta trasor, 

kyrkostyv symbol, vid ljungande rop: 

 ”Som andens fackla vill jag vandra! 

Till storms, min håg! Stoft blive låga, bön, 

bland skrän och kval! Vak upp! På knä, 

att Straffarn oss förlåter!” – – – 

En konferensman blev jag bland de andra. 

Vi skredo i ett varsamt tåg 

från kyrka till kongressens sal, 

från salen till en kyrka åter. 

III. 

Så är på jorden städse ordningsfråga 

av timmer funtad, men en andens längtan 

är sammanvävd av skär osinnlighet, 

den dopnamn får av hopplös sammansättning, 

ty fasta uttryck aldrig dröm kan täcka. 

Så blandade de sina fasta bjälklag 

av tjänsteår och kassor och prebende 

med stjärnestrålar eller luftmusik. 

Och alla stolta, klara stjärndiskurser 

och himlakontroverser kryddades 

med ordningsprick och paragrafers kringlor 

och klubbades med svarvat ebenholts. 

Och trosnit drog med trosnit fingerkrok, 

och höghet gav åt höghet danska skallar. 

Men jag, som var i anden brinnande, 

i smärta såg de vita vingar spikas 

 vid konferensens tunga furubord. 

Och stundom tycktes som den stora Straffarn 

vid denna lugna mötesredlighet 

och denna ordnade förhandlingsgång 

en suppleant i obemärkthet varit, 

på papper krönt, men ej till tjänsten kallad. – – – 

Dock! Ej bättre mötesform på jord man smitt, 

ty stoft fick sitt, och stjärna fick väl sitt. 

Jag tänkte ropa: ”Upptag till behandling 

punkt nollettusen-ingenting i dag! 

Den lyder så: Vad anses Herren mena? 

Ty i det huvud jag har med på resan, 

där har jag packat alla tidens fasor. 

Nu råma städerna som djur och stater svimma. 

Nu brinner Krubban strax i Betlehem. 

Kungsstjärnan sotas ner av feta rökar 

från jord i brand, från hem i brand, där krigarn ej 

på fingret ids räkna dem han för en dag 

har ljustrat på sliten bajonett... 

Jag tänkte ryta: Upptag till behandling 

mitt nödspörsmål!” 

Då sade sekreterarn stilla så: 

”En enkel lunch serveras klockan två!” 

En flärdfri frestelse med Petrifiskar, 

som hoppat upp och ner vid språk och smatter 

och dansat i flottyr. Små nyktra glas 

med lugn och städad vara, 

där inga sus och djävulsporl förmärktes... 

 Nu skred med Bacchuskind 

och härmade med manings sträckta hand 

den rörelse, som säger: Var välsignad!,

en kvickögd ganymed, omsvärmad av 

små svarta tjänare, som faten buro. 

Jag såg apostlabordet – vita duken 

förvirrad blicken följde till den punkt, där då,

i drömmar sänkt, mitt öga hade väntat 

en ljuskrönt Höghet finna, men i stället 

en sund och blomstrad ämbetsbroder fann. 

Han grep ett fat och lät i helfet oskuld 

demonisk groda daska ner i talet: 

”Jag säger, bror, att lammet dock är bättre 

som det är än i det gröna stuvat...” 

Och, mättad utan mat, jag ängsligt kände 

förbannelsen av köttets tryck. 

Och darrande, i hopplöshet, som brände, 

jag gick att dricka kvalens bittra dryck, 

att lyfta i förfäran mina händer 

i hjärtats ensamhet vid mörka stränder. 

IV. 

Då sprang på vida gavlar upp den port, 

som gömda intrycks villervallor binda: 

Drömmens sjufärgsgalna forsar nu 

i morlande tornado störtade fram 

och blandade sig med verkligheters ting. 

Uppsagd blev till feberflyttning 

sund förståndskontroll med jämnmått, 

lärareschemat, praktiska taxan, ingenjörens ring. 

Mudderverk med drypande skopor 

vräkte syner jämt ur dyn. 

 Se, en köttblå råhet där! 

Se, en vit och slagen hand! 

Där på svarta svallen lyftes 

fallna gudars brutna lemmar, 

rivna proklamationsplakat. 

Tidens gömda skräcknyheter 

stego nakna upp på nytt, 

hotande med vitnade händer, 

stirrande med bristande ögon. 

Flytt var allt – men dock ej flytt. 

Futuristisk skola så 

i ett hjärtas nattsalonger 

vilda stycken exponerar: 

Läppar, som av feghet tego, 

händer, som för vinning dödat, 

öga, grymhet givit sting... 

 – – – Uppsagd var till feberflyttning 

sund förståndskontroll med jämnmått, 

 lärareschemat, praktiska taxan, 

ingenjörens ring. 

I skog jag tumlade... 

Där skuffade varandra dogmer, 

och veka lärosatser fingo näsblod 

vid knytnävsslag från sträva lärosatser, 

och kräklor och gevär tillsammanstöttes 

i klirr och skrammel – röster blandades 

som i en sprängd och tokig jätteorgel, 

där alla stämmor sluppit loss och skräna 

i munnen på varandra. 

Men mörka troppar ändå framåt rördes 

vid tungt tumult mot fjärran svarta ränder, 

och ovanför det svarta stundom sken 

en flämtande, en klarröd gryning, 

ett oberoendets och trygghets skimmer, 

som små signaler klippte: 

Bortom – över ... 

Mot ringmur vroks jag – snart jag fann, 

att denna var ett spår, i marken tryckt, 

ett spår, som trampats i en bokstavsgjutning. 

Ett D, vars storlek – cirka, cirka... 

Ack, lilla måne, gyllne haremskippsko, 

slängd i en mörkblå vrå! 

Ack, morgonsol, rökmössa rosenröd, 

av ägarn vrakad!... 

Jag hade att i dryga almanacksår 

mot nästa fyndplats treva, tills jag letat 

en bokstav än – det var ett E. Av storm 

jag blåstes, och på hästen red jag. 

Han skakade sin man – och varje skakning 

gav mig en stjärnekvälja, ty en skur 

av vita paragrafer störtade i bubblig smälta 

kring min panna och gjorde huvet tungt och hett att bära... 

Men när vid nattfärd tecknet U jag funnit, 

då satte sig mitt högmod för att pusta och säga: 

”Klart på spår! Ty spela här ej jättar topp med mig, 

skall icke fattas mer än S i namnet, 

vars ägare jag når i brus och storm!” 

En visshet tog mig fatt, och måttlig bröstkorg 

av stolthet svällde upp och vaggade och steg 

som havet, tills det fyllde ut val hela himlens valv... 

”Må locket springa!” Valvet sprängdes – 

likt ett väldigt kistlock 

sig himmelskupan sakta lyfte upp 

och vroks åt sidan med en knall... 

I svartblå djupet låg jorden som ett trint, 

ett ljusgrönt äpple, en torftigt mognad frukt 

i evigt fall... 

V.

En examinerad Prelat jag är. 

Melåne. 

Mitt huvud tungt som en kyrka är, 

mitt öga klart som en måne. 

Jag äter min höga kalops som mål, 

min höga potatis därtill. 

Men fradgar för fritt min höghets skål, 

och stimmar för stolt min storhets skrål, 

man stänger mig in i ett låghets hål 

och räcker i luckan en sill.

Firulist, firulara! 

Ty höghet är höghets fara. 

En examinerad Profet jag är. 

Melåne. 

Jag var hos Gud, och jag vandrat där 

bland stjärngrus, trinsande måne. 

Jag ljög mig en ödmjukhet, ej jag bar, 

och letade Höghetens spår. 

Men Höghet ris av sitt blixtträd skar. 

Ett ris profeten gav slag till svar – 

och ränderna än han i hjärtat har. 

Det känns, när det flaxande slår. 

Firuskam, firulara! 

Ty fåfäng är fåfängs fara. 

Vid porten jag hojtade mäktigt så: 

Melåne. 

”Ditt spår är upptäckt. Så öppna då 

för mig och drypande måne! 

Du hör vad jag säger – men verka snart! 

Du lämnar i uppdrag åt mig 

att hämta den fallande äpplekart, 

som studsar från blått och till blått med fart, 

från natt och till natt – och som uppenbart 

i vrede förkastats av dig!” 

Firukast, firulara! 

Men anspråk är anspråks fara. 

Så säg mig: ”Skall strafflänken räcka, då? 

Melåne. 

Skall evig landsväg vår jämmer gå, 

trots bönens mässande fåne? 

Giv svar åt en finstädad konferens, 

som pysslar vid klockornas slag. 

Giv svar, som skrämmer, 

giv svar, som bränns 

om även det aldrig så snöpligt känns, 

att icke jag står på bevisning läns, 

när ordförarn frågar i dag! 

Frågalätt, frågalara! 

Men fråga är frågas fara. 

Nu tändes det riset i maklig prakt. 

Melåne. 

Mig skedde svedan, jag redan sagt. 

Strängt straffad frågarefåne... 

Men när jag med bläsor i kvidan låg, 

då hördes en svävande röst: 

”Din länk, den räcker, den nog förslår... 

Din länk den räcker i nödens år. 

Den är av evighet – du förstår! 

Så vare detta din tröst...” 

Far min tröst – må du fara! 

Kring tröst lade tröstarn snara. – – – 

Den armaste usling på jord jag var. 

Melåne. 

I anden plundrad, när natten bar 

till sjukrum strålar av måne. 

Då sjöng vid gryning ett barn i dag 

vid fjärran rand. 

Ett morgonbud med hälsans klara drag: 

 ”Din starka längtan räcker, menar jag, 

att lätta varandets och stoftets band. 

Gott syfte lyfter mullen mot det klara, 

nyss sjöng jag till mitt kärleksspel... 

Ditt sjuka hjärta hörde fel. 

Jag sjöng om länkar ej – om längtan bara!”

B Sjöberg: