Död och liv

Ej med trots jag möter mitt öde,

hur hårt, hur skärande mörkt det är.

Ej med klagan jag lider de fasor

ett outrannsakligt liv beskär.

Löjligt att trotsa allsmäktiga livet.

Fegt att klaga i hårdaste nöd.

Människa är jag: född att behärska

mitt eget öde i liv och död.

Född att jubla, född att lida -

född till livet att en gång dö;

väckt av jord ur ett ruvande mörker,

där okända händer sin livssådd strö.

En liten tid, under mycken oro,

lever mänskan, av kvinna född,

lyfter mot solen sitt längtande huvud,

vissnar så bort, till ett stofts förströdd.

Liv som väckt mig - du lyft din slöja:

jag sett dig så härlig, så hemsk som du är.

Död som väntar - jag känner dig icke,

stum du förtiger det svar jag begär.

Hur ofta är livet ej död - och döden

liv för ett hjärta som vill till ro.

Var sattes den gräns som skiljer dem båda?

Jag får icke veta, jag kan icke tro.

I dina händer jag befaller min ande,

du barmhärtiga liv, som uppväckt mig.

Oroligt, oroligt i mig är mitt hjärta,

du okända död, tills det vilar i dig.

Karin Valborg Ek: