onsdag 13 juli 2022

Efter lång sjukdom











Men om styrmannen kallar, så låt alltsammans ligga och skynda till skeppet. (Epiktetos).

Aldrig glömmer hjärtat de bittra, bittra nätterna,
långa, bultande av kval i rolös sömnlöshet;
minnet är så stort, men vi blekna och tystna,
ord och tårar tolka ej vår bistra hemlighet.
Skulle själen glömma sin jakobskamp med Herran,
skulle den förgäta sin hjälplöshets nöd -
ensam som den var i ett sovande Getsemane,
ensam med sin livstörst och ensam med sin död.

Tankar, brännande som eld i sjukdomens nätter
ristade med blodig bill sin fåra i vårt bröst,
vi se ej som ni andra - allt är så förvandlat - -
för oss fick livet annan färg och glädjen annan röst.
Fjärran, o hur fjärran är mycket vi älskat;
nära - o hur nära! - är det fjärran var.
Under lätta sorlet ständigt vi förnimma
det öppna havets orgelton, tung och underbar.

Seglaren, som ankrat i hamnen, vi likna -
ankrat efter storm och natt i lä av ljuvlig strand:
jublande vi skynda i land och kyssa marken,
samla blom och snäckor med öm och ivrig hamn;
foten trampar gräset som de saligas ängar,
blicken smeker varje sten som i en nyfödd värld -
men då styrmannen kallar! - o hur skynda vi till skeppet,
som styr ut mot horisonten på sin sista stora färd.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar