Mitt år 3: Vintern

 

Med mina barn jag gläds, då snön faller vit över taken:

kälkföre ger det åt dem, kyla och ro ger den mig.
Vinterskymning och snö äro hemligt släkt med mitt väsen:
ljuset min tanke har kärt - natten, den äger min själ.
Snö, du vitaste vitt, fall lätt över smuts och förvissning,
hungriga hjärtans begär hölj i en vitmenad grift!
Snön, som faller, ger vila och ro åt min hemliga ångest,
kinden, som bränner av skam, svalkas av fallande snön.
Midvinternattens stjärnor tåga högtidligt kring fästet.
Vintern mig är som en lång dödsförberedelsens tid.
Klockorna klämta, jag tror att jag är på min egen begravning,
prästen han säger: "Den man, här vi begråta, var from;
väl kan det motsatta tyckas av dem, som läst i hans skrifter,
men det var blott ironi - kristen han var i sin själ!"
Kyparnas sångkör tar opp och sjunger i grånande dagern
"Stilla skuggor". Och snön snöar igen min grav.

H Söderberg: