mig väck, att ej jag mera hör
den skrällande musiken!
I natt i febersömn jag låg,
jag följde svarta korpars tåg,
jag glömmer ej den syn, jag såg,
jag gästat Brockens hjässa
och mörkrets kungariken.
Där syntes folk från alla land,
dit drogo djupt fördolda band
den ondes legodrängar.
Förförarn kom med slipprig blick,
till festen glädjeflickan gick,
förrädarn där betalning fick
vid falska växelbordet
i tretti silverpengar.
Dit mången lärd från boken flög,
en brud ur äkta bädden smög,
en son ur modersarmar.
På någon okänd, hemsk signal
de rycktes dit till lastens bal
att ångerns brand och kärleks kval
och skam och brott förgäta
där yr Valpurgis larmar.
Vid klippans vägg en funt förgy]ld
är av förtvivlans tårar fylld:
med dem var gäst bestänkes.
I mitten altarbordet är,
och han, som hanefjäder bär,
en kommunion förrättar där,
det sjunges: »Helig, Helig»,
och avgrundsvinet skänkes.
Men dansen går kring altarring
beständigt svindlande omkring,
och fursten skaran signar.
Man dansar vilt med bocksprångshopp
i tröstlöst yrande galopp,
man ville gärna sluta opp,
men, styrd av herrskarns blickar,
man dansar, fast man dignar.
Där finns en sällsam ritual,
som firas i förborgad sal,
där på ett kors man spottar.
En sköka läser för envar,
att Satan äldre sonen var,
vars arvsrätt Jesus stulit har,
och, bäst hon läser, midjan
på fikonlöv hon blottar.
På ont där finns ett kunskapsträ,
invid dess fot man böjer knä
och sluter brödrakedjan.
Den orm kring trädets stam sig snor,
som grym besvek vår första mor.
Som vis och mäktig, klok och stor,
befriare från träldom,
får ormen djup tillbedjan.
På varje panna syns en skrift,
ett märke, tecknat in med gift:
»Vår Herre känner sina.»
Jag såg en kvinna, skön och kall,
som vållat ärkeänglars fall,
och blicken var som grön kristall.
Mångtusen sekels synder
i dessa ögon skina.
»Hell Lilith, hell den första skuld,
hell, vår Valpurgis, hög och huld!»
Så ljödo hyllningsropen.
»Du gav oss frihet och natur,
du löste fördomshäktets bur»,
så sjöngs i vilt, förtvivlat dur,
men bojor lödde samman
den frihetsstolta hopen.
En ton av ångest klang alltjämt
i syndig sång, i smutsigt skämt,
där ormar tycktes väsa.
En slinka sjöng i drill på drill:
»Vi dig för evigt höra till,
gör med oss, Herre, vad du vill!»
»Se här åt Gud!» Mot himlen
hon räckte spotsk »lång näsa».
En brunstig get nu leddes fram,
och Satan sade: »Si Guds Lamm!»,
då skälvde bergets riken,
Kring fjället röt orkaners kör — — —
håll i min hand, min panna rör,
och sjung en psalm, att ej jag hör
det tusenåra hånet,
den skrällande musiken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar