Skarp i blick, i synen led,
muskelstark och stor och bred,
rapp i svar och rapp i ben,
alltid vaken, aldrig sen,
böjd i ryggen, rak i sinnet,
står hon, käringen, för minnet. —
Skymning föll novembergrå,
tag tog blåsten då och då,
tog i huset med besked,
dängde tegelpannor ned.
Brett i gatans sten det skrällde.
Dörr i gården stod och smällde.
Svåra nöjd med idog dag,
satt i mörknad kammar jag,
sög min pipa, såg på glöd,
som ur huvut glodde röd.
Upp gick dörrn med kända taget.
Mot mig flög från svalen draget.
In hon kom. Ett fång av ved
slog i rostad plåt hon ned,
tände tvärt och utan krus
talgig stakes sneda ljus,
höll en tidning för min näsa:
"Här skall han va’ god att läsa."
Valkig hand mig bladet gav,
nöp så långe veken av.
Bred hon stod där, satte bålt
hand i sida, minen stolt.
"Herre, läs — assessor blev han.
Högt ändå till sist ju klev han.
Ser han, saken var ju den
—
dag och timme minns jag än —
mamma kom med gossen sin
sjuttonårig, smärt och fin,
flugen nyss ur duvoslaget,
ansikt lent och grant och tvaget.
Rummet just det här hon tog,
själv i vägg var spik hon slog,
ställde allt i lag, till slut
bredde granna mattor ut,
rädd om gossen, rädd för draget.
Nyss han släppts ur duvoslaget.
Strök med hand hans linne slätt
—
prydligt linne, prydlig tvätt —
tålde allt med vacker min,
bad mig se om pilten sin;
vacker gosse, vacker gumma —
skulle visst ej pilt försumma.
Pilten artade sig väl,
men det räckte kort, min själ;
snart så blev det galet fatt,
sömn om dag och ras om natt.
Gosse, förr så rank och rosig,
låg där trind och stor och mosig.
Spring i trappor, kan herrn tro,
satans väsen, ingen ro.
Gunstig herrn lagt boken fram,
men den låg där grå av damm.
Var det sent, och var det tida,
alltid damm på samma sida.
Tiden gick, och kassan slant.
satte så han allt i pant.
Rara tavlor revos ned,
granna mattor följde med.
Slikt var svårt att längre lida.
Boken skulle vända sida.
Herrn förstår, han hade kvar
utav benplagg blott ett par.
Efter duktigt sus och fläng
tog jag gunstig herrn på säng,
lät’en rent min mening höra;
gick, lät plaggen sällskap göra.
Lät’en ligga dagen lång,
hörde dundras gång på gång,
gick se’n in — i aftonsoln,
sant för Gud, han satt på stoln,
vresig, blick han väl mig sände,
men — han bokens sidor vände.
Först då bok han läst till slut,
fick han vackert plaggen ut.
Dörren se’n jag skötte om,
respass fick en var som kom. . .
Så assessor, ser herrn, blev han.
Högt ändå till sist ju klev han."
Hand i sida än hon höll,
gick till ugn, på knäna föll,
böjd i ryggen, stor och bred,
blåste eld i surnad ved.
Mer än annars väl den ryker:
förklädssnibben ögat stryker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar