jag susar mellan grenar,
jag hinden ej förmenar
min svala vattudryck.
Den panna, som jag väter
vid skvalp mot enslig säter,
sitt tyngsta kval förgäter
för Ilses yra nyck,
och kejsar Henriks smärta
jag kylde vid mitt hjärta.
Min borg stod förr på jorden,
och mästarsångarorden
vid bägarfyllda borden
till harpor ljödo glatt.
Men Blocksbergs furste grusat
det slott, vars sång förtjusat,
med ljungeldsstorm som brusat
en skum Valpurgisnatt:
han tål ej oskulds löjen,
han hatar sångens nöjen.
Nu sjunkit under vågen,
betäckt av Irisbågen,
den borg, där, glad i hågen,
jag förr som drottning gått.
Men än jag munter plaskar
bland bokar och bland askar,
och den, mig överraskar
i bad, får ljuvlig lott:
till sömn hans sorg jag leker,
till ro hans kval jag smeker.
Min åder yster kväller,
på eken stänk jag häller,
jag skalkas med foreller
och sköljer strandens ljung,
jag ser på ekorrungar,
jag gungar, gungar, gungar,
mot lärda narrar slungar
min bölja lekfullt ung,
men springer runt om kvarnen
i kapp med vallhjonsbarnen.
Med skolans pilt jag pladdrar,
med gummor skvaller sladdrar,
och lätt min slöja fladdrar
i måneglansen klar.
Ur klyftans djup jag bubblar,
mot kiselstenar snubblar
och längtans lust fördubblar
hos vart förälskat par
med sus bland pilträdshängen
om präst och brudesängen.
Ej slam och grus mig grumlar.
Jag över klippor tumlar
och gamla sägner mumlar
för vördnadsvärda trän.
Mot den, som ständigt kinkar,
jag plirar skälmskt och blinkar,
till grottan honom vinkar
men piskar honom dän,
mitt huvud fram jag lutar
och gläds när skummet sprutar.
Pilgrimens trötta hälar,
de sorgsna arbetsträlar,
de rika skaldesjälar
jag skänker läkedom.
För den, på jord blev sviken,
jag öppnar vatturiken,
där forna borgmusiken
än klingar glad och from.
Jag för ej kolarn vilse,
jag är prinsessan Ilse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar