Svensksund

I. Sång till havet 

Blåa hav! 

Gud i seklens morgon dig åt Sverige gav

till en rörlig vall och väldig fästningsgrav. 

Dig vi älska, när i frid de vita segel 

sväva lätta fram på lindrigt krusad spegel, 

dig, när stolt du hävs i tusen kullar, 

dig, när stormande och vred du rullar, 

bränning vräker, isig nordan gnyr 

och det salta skum kring tacklet yr. 

Fria våg! 

Mörkblå, sköldbeprydda drakar förr du såg 

grå med gyllne flöjlar ut på vikingståg. 

Purpurrandat seglet var, som kom från norden, 

stålblå vapen blänkte mellan härskeppsborden, 

hjälten styrde från sin lyfting färden 

hög och dristig mot den södra världen, 

gick, i egen kraft och nornors vård, 

fram mot Normandie och Miklagård. 

Höga sjö! 

Lika skön du är — i grönt, i blått och snö — 

om du brusar yr mot Hallands Väderö 

eller sveper skären runt kring Pater-Noster 

eller stänker silverglittret upp mot Koster 

eller, blidkad, strängar vågmusiken 

i den stilla, fagra Skälderviken 

eller svallar klar en morgonstund 

i det vimpelfyllda Öresund. 

Hjältenamn 

tona jämt oss mot nr blåa böljors famn: 

»Gustaf Adolf» sjunger våg i Älvsnabbshamn, 

invid Öland själaringning går ur havet 

från det »Makalös», som fordom blev begravet; 

rundt om Femern högt på stormens vingar 

"Wrangels" namn i segersånger klingar; 

vid Bornholm ur dimmor susa ljud 

om Klas Kristerson och Otto Rud. 

Mulnar skyn, 

stängs av mist och täta töcken jordisk syn, 

andebilder sväva dock vid havets bryn: 

»Jutehatarn» glider fram i mörka nätter, 

från galejors gluggar ljunga falkonetter, 

»Svenska Hektor» syns i midnattstimma 

invid Rügens kuster spöklikt glimma, 

och vid plötslig glöd av fyrbollsskott 

skymtar fram en flagg i gult och blått. 

Ärorik 

fladdrade vid Högland denna flaggas flik, 

ärorik vid genombrott på Wiborgs vik, 

ärorikast dock den sköna julidagen, 

då en snillrik kung för vettet och behagen 

kung förblev ännu där kulor vina 

och betvang den ryska Katarina, 

gamla ränker sönderrev i grund 

och sitt rike frälste vid Svensksund.

II. Kvällen före slaget

Tankfull kungen stod i lilla båten, 

spejande i vind som blåste svalt, 

för att se fientliga försåten 

och den väg, som ryska flottan valt. 

Blek han syntes, men bestämd tillika 

och han hördes mumla: »aldrig vika!» 

När han slutligt spanat vad han ville, 

på ett öde skär han gick i land, 

satt i drömmar, ensam med sitt snille, 

och hans huvud sjönk emot hans hand. 

Inre syner Gustafs hjärna brände: 

att hans krona stod på spel, han kände.

Skickelse! som timat, livets ställning, 

livets minnen för sin syn han såg, 

såg en yngling, tvingad till förställning, 

men med stora planer i sin håg, 

såg en man, som bröt fraktioners välde 

och ett enigt Sverige återställde.

Snillets lekar på Gripsholm och Haga 

fängsla minnet än med stilla våld, 

med en melodi ur Fredmans saga, 

med en uddig vers av Leopold, 

tills att allt flyr bort i ängslig brådska 

för en enda tanke: krigets åska. 

Detta krig — ja, var han pliktförgäten, 

var han lättsint, när det blev hans val? 

Nej, han minns med harm de fina näten, 

dem hans granne spann i åratal 

för att skilja kung och undersåter — 

»nej», han ropar, »annat stod ej åter.»

Men hur mörkt blev allt med ens! Partiet 

än betydde mer än fosterland, 

och vid Anjala förräderiet 

vässte, som en giftig orm, sin tand! 

Ryska faror, och från Danmark faror! 

Inre söndring och fördolda snaror! 

Dock förgäves de sin seger fira, 

han gick fram, sin envåldsmakt han tog: 

»Djärvt med mig de rycktes om min spira, 

men allt motstånd jag till marken slog. 

Jag var mild förut. Vi sträng jag blivit? 

Vet, att till förtvivlan de mig drivit!» 

Nästa morgon det hans öde gäller, 

nästa dag är Katarinas dag. 

Snart för friska vindar seglet sväller, 

snart bland skären dåna glatta lag. 

 Skall hans flotta segra till det sista,

eller skall han — svenska spiran mista?

Ja, ej mer, ej mindre! Under askan 

glöder upprorseld, som glimtar till, 

och i mörkret knyter hatet maskan 

till det garn, som honom fånga vill.... 

Förödmjukas han i morgon, stiger 

frihetstiden upp med hämndintriger. 

Ej att kejsarinnans fånge bliva 

är det mörkaste, hans aning ser: 

bli en lekboll när partier kiva, 

tappa makt och rykte — det är mer. 

Fritt må Nassau rum i ordning ställa 

på sitt skepp — det finns en värre fälla! 

Värst att gå som slät aktör från scenen 

och sitt rike luta se till fall! 

»Nej, må graven eller segerstenen 

muras här bland skär vid vågors svall!» 

Sagt; i solnedgången styr han stråten 

till Amphion. Skummet yr kring båten.

Snart ombord på jakten, sammankallar 

Gustaf flottans chefer: »läggen råd!» 

Fastän storm i kungasinnet svallar, 

kungaögat blickar idel nåd. 

»Själf jag vill ej edra rådslag störa,

men skall komma att er mening höra,» 

När han återvänder, alla mana: 

»Återtåg till Svartholms fästningsport! 

Bättre gå tillbaks på tryggad bana 

än att sätta på ett enda kort 

flottans lott, som kan bli nederlaget.» — 

Gustaf sade: »mitt beslut är taget.» 

»Stå vi skola där vi stå, ej vika: 

slåss I skolen, som I brukat slåss. 

Skärgårdsflottan skall sin frejd ej svika, 

och om undergången väntar oss, 

fallom, fallom inom Rysslands gränser!» 

Av en sällsam glans hans öga glänser.

III. Seger

Under böljors sång glimmar soluppgång, 

och från Aspö nalkas ryska flottan, 

tre kolonner bred, hotande och vred, 

full av segervisshet övermåttan. 

Vild är Rysslands örn, fast i gyllne förn 

skeppen fromma helgonbilder bära. 

Snart det blixtrar till: Nassau fira vill 

Katarinas hedersdag med ära.

Svenska flottan är bland de kala skär 

ordnad stark och väl till motstånd färdig. 

Brigg och hemenma, slup och turunma — 

en och var skall bli sin uppgift värdig. 

Stödd mot Musalön, trotsande och skön 

står till höger Törningska brigaden, 

präktigt folk på våg, saltsjöbris i håg, 

bohuslänska gossar hela raden. 

Men på skummig sjö, stödd mot Kutsalö, 

vänstra flygeln redo är vid skoten; 

finska kärva drag blicka där idag 

upp ur slupen och ur bombgallioten, 

och från »Styrbjörns» däck oförbrännligt käck 

leder Stedingk skärgårdsflottans center, 

havets frie son, van vid böljors dån, 

van vid vilt upprörda elementer.

Nu med eldad själ Gustaf tar befäl, 

svenska flaggan höjs på kungaslupen, 

och med panna klar av och an han far, 

muntrande till strid, på blåa djupen, 

klädd till full parad, fin, belevad, glad, 

som vid maskerader förr på scenen. 

Ifrigt talar han med sin närmste man, 

överstlöjtnant Cronstedt, flaggkaptenen. 

Första skottets knall över vågen small 

vid halvtiotid på förmiddagen, 

snart i stöt på stöt hemskt kanonen röt, 

rymden vart av krutmoln överdragen. 

Törning stod med mod mitt i eld och blod, 

hans kartescher talte bohuslänska, 

och vid middagstid efter väldig strid 

ryska skeppen rygga för de svenska.

Högra flygeln då tränger längre på 

och mot centern spetsig vinkel ställer: 

så med skarpa skott icke tvärskepps blott, 

men ock långskepps svenska salvan smäller, 

och med brak på brak sjunker vrak på vrak. 

Med reserven Cronstedt linjen täcker. 

Nassau stormar än, men får fly igen, 

och bland skären kantra hans chebecker. 

Hjelmstjerna gör klart, rycker fram med fart 

och vart motstånd på sin väg han bryter; 

Stedingk, som blott har fem kanoner kvar, 

aldrig ger sig fast förrådet tryter. 

Se! En rysk fregatt, flottans bästa skatt, 

»Niklas» sjunker nedom böljeranden, 

chefen överbord hoppar, som förgjord, 

med Andreasflaggan högt i handen.

Nu till återtåg över blodad våg 

Nassau manar, han fått nog av festen. 

Men det ges ej bot, vädret står emot, 

ty i väldig storm är bytt sydvesten; 

trots hans chefssignal finns ej annat val 

än att stampa jämt på samma ställen: 

vindens eget våld står i Sveriges sold. — 

Nu i becksvart natt förbytes kvällen. 

Väldig vräker sjö. Gustaf på en ö 

vilar mitt bland sårade och döde, 

ej en blund han får: för hans öga står 

tanken jämt på morgondagens öde. 

Störtvåg brusar opp emot skärets topp; 

i hans inre brusar samma dyning. 

Nu det ljusnar. Se! Uret är halv tre, 

och kanonen hörs i morgongryning.

Det är ryska skepp, som med grepp på grepp 

söka varpa upp sig än i vinden. 

Men de jagas, när det dagas, 

och de fly som rädda hinden, 

flammor spraka, kölar knaka, 

några ryka, andra stryka, 

och de svenskes mål är hunnet — 

och svensksundska slaget vunnet.

IV. Memento

Heliga minne från flyktade dar, 

lys oss och led oss i kommande öden, 

lär oss att kämpa för Sveriges försvar! 

Mycket det finns, som är värre än döden, 

värst är att leva med modlösa sinnen, 

aktande ringa odödliga minnen. 

Hotar oss fara och vacklar vår kraft, 

ljuden, svensksundska och väckande röster! 

Sägen, att Sverige sitt Salamis haft, 

väpnen vårt mod, om det mulnar i öster, 

vittnen att fordom vi tuktade trollen, 

dundrande mäktigt från slupen och jollen!

Sägen, att fienden fordom en gång 

skröt med att taga kung Gustaf till fånga, 

men att vid svenska kanonernas sång 

leken sig vände, till fasa för många, 

räddningens dag för de hånade grydde, 

Gustaf vann seger, barbarerna flydde! 

Sägen, att svensken på vallar av ek 

alltid det första försvaret skall söka, 

utan att därföre, sorglös och vek, 

sky att till lands sina vapen föröka! 

Ropen, när dåsighetssömnen oss söver: 

Sverige en här och en flotta behöver! 

Dömt är ett folk till att sjunka i grund, 

vill det i tid ej mot kriget sig trygga. 

Minnet oss manar med makt från Svensksund: 

Hasta, o Svea, att kölar dig bygga! 

Skeppen ha frälst dig; så trona på vågen, 

fatta din treudd, föryngrad i hågen! 

Älskade flagga! Till tidernas slut 

fladdre du aktad, varthelst det må draga! 

Ofta, när ståtlig du vecklar dig ut, 

står för mitt öga bedrifternas saga, 

ser jag Svensksund och dess bränningars fragga, 

minnes din ära, du älskade flagga!

C D af Wirsén: