Trots allt det trassel, vårt förbund belamrar
Men I, som skolen åter verket bygga
och allt det spel, som mörkrets andar driva,
trots demagoger, som mot rätten kiva,
och dvärgalist, som bandet sönderhamrar,
trots allt det övermod, som trotsigt slamrar,
och allt det gift, som lejda pennor skriva,
mitt hopp står kvar, att Kölen dock skall bliva
en vägg allenast mellan hjärtekamrar.
Vi få ej skära sönder tistelstången
därför att vänstra hästen börjat vrenska
och visar okynns-art i kollersprången.
Men, o, vi måste vara fosterländska!
Det ord var sant, som tadlas än av mången:
det skadar ej att äntligt »tala svenska».
2.
på grund, så stark att den ej mer kan svika,
I mån för krav på eftergift ej vika,
I mån för hot ej vankelmodigt rygga!
Först då skall fridén norden överskygga,
när dessa stolta folk, så minnesrika,
i rätt ej blott, men plikter, blivit lika
och kunna leva självmedvetet trygga.
Självständiga, men fast tillhopagjutna.
de då ha genomgått sin inre rening
och trohetsbanden äro stadigt knutna.
De vare — skall förbundet ha en mening —
i lika rustning utåt sammanslutna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar