(Till Onsnovjanenko-Kvitka,
ukrainsk författare 1778-1843)
som i forna tider.
Sitj är borta, och dess kämpar
hädangått i strider.
Var är Sitj? Så spörjer säven
invid Dnjepers stränder.
Vart ha våra söner skingrats
ut i fjärran länder?
Måsen skriar och med suckar
ungars död beklagar.
Solen skiner, vinden viner
och på stäppen jagar.
Kullar, som på stäppen trona
uti stel begrundan,
spörja stormens starka ande,
om han sopat undan
stäppens barn, som fordom gästat
dessa rika nejder.
Vänden åter till er forntids
dryckeslag och fejder!
Axen vaja än, där fädrens
hästar fingo föda,
hästar fingo föda,
där tatarer och polacker
färgat stränder röda.
Vänden åter!
Aldrig åter!
susar det från havet.
Aldrig det står upp som en gång
vart i mull begravet.
Sant det talar, blåa havet.
Sådant är vårt öde.
Friheten ej vänder åter
från de evigt döde.
Ej kosacker komma åter,
ej stå upp hetmaner.
Ej i Ukraina prunka
purprade zjupaner.
Men vår ära dock ej ljuger.
Hävden rättvist dömer
om vår rätt och om vårt öde,
som i mull sig gömmer.
Våra visor, våra sägner
världen ej förglömmer.
Ukraina är vår ära,
byggt på rättens grunder,
utan guld och utan stenar,
utan lömska funder.
Herrens röst är ock vår stämma;
hon kan ej gå under.
Låt mig än en gång få höra,
huru havet sjuder,
huru under pilträds skugga
ungmöns visa ljuder!
Låt mitt hjärta le och fröjdas
än en gång, den sista,
innan mull av utländsk torva
kastas på min kista!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar