och ej min läpp till bägarns rand
till skummig druvsaft för.
En kind, vars hy så fin och tunn
mitt ögonkast har satt i brand,
en blick, som söker min ibland,
slikt ej mitt hjärta rör.
Kom icke i er skönhets glans,
senora, fram till gallret här!
Jag för er närhet skyr.
Jag kåpa bär och rosenkrans,
madonnan är min hjärtans kär,
och vattenkrukan trösten är,
dit jag i sorgen flyr."
"Varför då dröja, fromme man,
i midnattstid vid min balkong?
Säg, ber ni för min själ?
Nej, fly, fly fort! Man komma kan.
Din värja sticker fram så lång.
Man hör nog, trots all helig sång,
sporrklangen från din häl."
S Lagerlöf:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar