tisdag 23 juli 2024

Emmas klagan

 
















Edvin kom där borta, 
kom ej fram till mig! 
Edvin såg sin Emma
och fördolde sig! 
Han, som smög sig ständigt 
i min väg förut, 
gick jag in i hyddan 
eller gick jag ut! 

Tyst! jag hör hans stämma? 
O! den känns så väl! 
Först med den han trängde 
in sig i min själ.
Så bakom mitt fönster 
sjöng han mången kväll. 
Ack! nu stäms hans luta 
vid en annans tjäll. 

Se! han knyter blommor: 
o! han knöt dem förr 
till en krans, var morgon 
ny, uppå min dörr. 
Den, som nu där hänger, 
kom dit längese’n; 
och beständigt falla 
vissna blad av den. 

Edvin går där åter: 
ej min Edvin mer. 
Nu en ann’ än Emma 
han sitt hjärta ger. 
Kan man ge sitt hjärta, 
se’n man en gång gett? 
Kan det ges åt flera, 
det som är blott ett? 

Ack! jag i min enfald 
trodde honom så: 
trodde, när han räckte 
mig sin hand därpå, 
att om jag än bröte, 
bröt ej han ändå.
Ack! jag i min enfald 
trodde honom så! 

Skön, med vårens sippor 
slog hans kärlek ut. 
Ack! med sommarns rosor 
tog den hastigt slut. 
Kanske, när han ser dem 
spricka ut igen, 
kommer han tillbaka 
till sin glömda vän. 

Men då skall jag svara: 
jag vill älskad bli 
ej blott rosentiden; 
den är snart förbi. 
Vill du ej bli hos mig 
över vintern än, 
flyg då kring som fjäriln, 
och försvinn som den.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar