som stiftar högsta lagar
till Rikens växt och fall,
utstakar sätt och dagar,
att oskuld styrka ge,
att göra sällt ett land,
befaller då och då
de stora snillen vakna
som stadga tidens lopp,
som leva ej för sig,
men för det helga hopp,
vartill de rustas ut
och himmelsk kraft ej sakna.
Sig strax de låta se
som gnistor elden hysa,
de kännas lätt igen,
så snart de börja lysa;
de fläktas därför upp,
att världen dager ge.
Så med TROILIUS var.
Han sig ej kunde dölja.
En skicklighet, en drift,
en flit, ett vett, ett mod,
från vaggan til Hans grift,
man nogsamt varse blev
med allt Hans väsend följa.
Av dygd de rena prov
man i Hans insikt sporde
alldeles Honom värd,
sin stora lycka gjorde.
Men jag ej smickra lärt,
det görs ej här behov.
Vårt Zion, till vars lov
han Biskops-staven förde,
Hans ömma nit har sett,
Han själv sin minnesstod
i tiden har berett,
till nåd för Ädel ätt
Han ADOLPH FREDRIC rörde.
Det lindrar Rikens brist,
till deras trevnad länder,
att Himlen uppväckt håg
i Hjältesinnen tänder,
Vårt Sverge klagansvärt
ett sådant nu har mist.
Ej slika Ämnen städs
till lika mängd upprinna.
Som med cometer sker;
man sällan stora Ljus
i lilla verlden ser;
i Sverge allt för snart
de tyckas nu försvinna.
Så hårda Himmels bud
ej annat än förskräcka.
I alla slagna bröst
sorg, rop och suckar väcka.
Fast Svenska Israël
kan lita på sin Gud,
med största skäl det dock
sin Arons död begråter;
sin helga styresman.
Låt Milda Allmakt, då
vår önskan bliva sann,
att i Hans värda rum
Hans like finnes åter!
Din nåd vi ljuvligt se
för Sverges framtid råda:
så låt det stjärnefall
ej flera andra båda,
som skymma bort vår dag,
och FREDRIC sorger ge.
Nej! låt de dyra Ljus,
som nu ibland oss tindra
få länge stråla än;
och när Du släcker dem,
tänd nya upp igen:
att brist på stora Män,
ej må vår välmakt hindra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar