och fjällvinden gormar som förr.
En vinter igen skola drivorna travas
kring jaktkojans dörr.
Mot Svaipa solglansen faller,
då fastlagens ljusning begynt
och skarsnöns blanka kristaller
bli gyllene mynt.
En kölddag vitnar mot Tjolme,
förstenande kärv och sträv,
då isen sträckt kring var holme
sin skimrande väv.
Konungslig höjer sig Ferras,
och Tjäksa står dottninglik,
då älvdalens trängsel spärras
vid snödrevsmusik.
På Yraf spåret snart blånar,
där fångstmannen färdats till fjälls:
av västan, som livar och dånar,
strax våren beställs!
Förundrad du lyssnar till jokken:
fast evig dess sång är dock ny!
Den spelar för risen och blocken
att mörkret skall fly.
O fjällvärld, din ro har ej brutits!
Och ändå är intet som förr,
ty bakom en fjällman har slutits
hans jaktkojas dörr.
Du grunnar med vidd som förbidar
en brusande vårs sakrament,
men aldrig på skaren där skidar
den man som dig känt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar