Profeten

Vid Wallinfesten i Stora Tuna 2.7.1939

Låt upp, o folk, dina äreportar
vid orgelbrus och vid harposlag
och följ ditt törstande hjärtas hjortar
till diktens levande vattendrag!
Ur dunkelt tummel
på dagens tiljor
med spådomsmummel
och kluvna viljor,
lyft upp din panna, o folk, en stund
mot hoppets eviga himmelsrund!

Snabbt växer gräset på skaldegravar.
Snabbt skifta tyckena högkvarter.
Eldstoder slockna och aronsstavar
förlora kraften och vissna ner.
Ett sekel stormar
förbi mot döden
med vad det formar
av ord och öden
och nya tidevarv myllra opp
med större kval med allt mindre hopp.

Nu tuktas folken av skorpioner
och hoppets stjärnvalv är höljt i hån
och Davidsharpor och Sionstoner
förskrämda klinga i vapnens dån.
Se, raser rasa
mot andra raser
och folken fasa
för tanks och gaser
och diktens genius stapplar stum
mot gråa bombvalv och källarrum.

Och dock! Fast mörker oss överhöljer,
därbortom bidar Guds klara dag.
Mitt i tumultet Hans blick oss följer
och söker siares anletsdrag.
Eldstoder tändas,
och vissna stavar
i grönska vändas,
och ibland slavar,
som blinda piskas mot natt och skam,
profeter ropa och träda fram.

Hur stort att vara dens röst som ropar,
när den som ropar är Herren Gud!
All nöd, men också all nåd Han hopar
på den Han viger till sändebud.
Sitt eget hjärta
han måste stycka
för andras smärta,
för andras lycka
och viska böjd under törnets krans:
Ske ej min vilja - ske endast Hans!

Från intet kval honom Gud kan skona.
Allt måste störtas som själv han byggt,
fast han skall klaga med Job och Jona
och söka misskund och undanflykt.
När andra smaka
ett liv gemensamt
med barn och maka,
skall hans bli ensamt,
och om han äras på världens torg,
skall han förtäras av hemlig sorg.

Men mitt i mödan, när han vill digna
och när han mistat allt kärt han haft,
skall - helga under! - han allt välsigna
och genomströmmas av väldig kraft,
och dem som famla
och rolöst hasta,
skall han församla
och göra fasta,
och för det folk, som ej hoppas mer,
skall hoppet tända sitt ljusbanér.

Två vingar äger den stora sången:
omistligt hopp och omutligt krav.
Hör! Över tiden, som är förgången,
det brusar sång, som ej tid vet av!
Med kraft av havet
och stormanloppet
den budar kravet
och siar hoppet,
och i dess tonsvall av evig glans
en stämma når oss - och den är hans!

Hör stämmans malmklang! Ett folk har andats
i psalmens längtan och hymnens hopp
och deras rytmer ha sammanblandats
i mänskoåldrarnas blodomlopp.
Hur många släkten
hans röst hugsvalat
från morgonväkten
tills solen dalat!
Och som den följt våra fäders stråt
skall våra barnbarns den följa åt.

Den återföds i miljoner strupar,
när julen tänder sitt otteljus,
när levnadstimmen mot graven stupar
och allt blir stilla omkring vårt hus.
Vår orosfråga
den ömt besvarar
om jordens plåga
och frid som varar,
och mitt i dödsstunden jublar den:
"Till härligheternas land igen!"

Stort är ett liv, när ett liv får klinga
i sång, som följer miljoners lopp.
Stort är ett folk, men ett folk blir ringa,
som ej vet krav och ej hyser hopp.
Upp, dikt, och höj dig
mot himmelshavet!
Upp, folk, och böj dig
för helhetskravet!
Vid orgelbrus och vid harposlag
gån fram, gån fram mot Guds arbetsdag!

H Blomberg: