lördag 27 juli 2024

Marta Maria

 

 












Jag kysser bort ditt anlet 
så svalt och lugnt, 
så att det åter lyfter 
sig varmt och ungt. 
Och rynkan i din panna 
blir åter slät, 
och du blir mjuk i midjan 
och len om knät. 

Och brösten åter lyftas 
i fulla drag 
med ungmöskära knoppar 
till bröllopsdag. 
En Marta som med smärta 
tre barn har fött, 
blir till en ung Maria, 
som undret mött. 

Du vilar saligt nyfödd 
djupt i min famn. 
Du älskade, jag döper 
dig i mitt namn. 
Nu livets vatten fuktar 
din ögonfrans 
ur djupa, varma källor 
med guldmörk glans. 

Men ur din gudahöghet 
du plötsligt väcks. 
Din halvmånslika panna 
i mörkret släcks. 
Det går en råkall rysning 
över ditt skinn. 
Din blick, som speglat himlar, 
har krupit in. 

Jag hör hur sakta domnar 
ditt blods musik. 
Du knäpper om dig kappan 
så Martalik. 
Maria, som högtsalig 
bland solar satt,
nu frågar kort och ivrigt: 
”Var är min hatt?” 

Vi mötts i jordens gathörn 
ett ögonblick. 
Trots allt, trots allt varandra 
vi aldrig fick. 
Möt mig på Vintergatan 
med vingad själ. 
Den som är först, han väntar. 
Till dess farväl. 

Men även högt bland stjärnor, 
ifall du kom, 
du skulle ofta vakna 
och se dig om. 
Du tycker till och håller 
mig långt ifrån. 
Tyst, vem är det som gråter? 
Din yngste son.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar