mä näver kav som gjorde åttå lä´r,
å fötter änna licksom järbåtsflaker.
Ve Varmlanns jägrer tjäna han e ti;
när ufre´n ble, då kom han ut i kri
å feck känn´ på hur krut å kuler smaker.
Han bruka sett´ å tale om iblann,
hur han ve Läppsi va mä Kal Johann
å kridd´ mot Rysser, Prysser, Fransker, Spansker;
hur han högg hôl mä kålekniven sin
på murn te Läppsis sta å kröp så in
å klappa folk´ mä sine håle hannsker.
När sänna Kal Johann kom in i sta´n
å såg hur jäger Storm geck på, då sa´n:
"Maschi, mun bra kaschong, för duckti klåing!"
Men Franskera di frest´ allt på te sve´n,
å Storm han ble plassera i sett ben,
å sänna va dä uschlitt mä hans gåing.
Nu dôgd han slätt int mer te gi dômm dalj,
feck avski mä en tapperhetsmidalj
å tolv reksdaler i panson på slute.
Så kom han hem te Rannsätt å ble stöt;
där levd´ han nöjd på joläppel å gröt
å i e stôge dä han feck gå lute.
Å gamle Storm han va nu åtti år;
på hôvve hadd´han int ett enda hår,
men vite skägge räckt´en ner te mäija.
Den kula, som ble skôra ´tur hans ben,
den bar han på sej jämt, å ni skull´ se´en
hô styv han va ôt dänne ende gläija.
Ve gusstjänsta han hallta fram så hart
körkgangen opp å ner, så dä va rart
om nôe ol frå prädikstoln kunn´ höres;
men gôbben trodd´ lell, att han geck så tysst,
å hysscha när han hörd´ att nôen nysst´,
för han va rädd prädickninga skull´ störes.
Bå sommerti å vinter geck han så
mä sleten ljusblå vammels-kappråck på,
som slog mä skörta änna ner kring fôttra.
Stånnkraven rack så högt som gôbbens skullt,
liggkraven tydd´ int övver hålaan fullt,
på den va möe vammel int bårtplôttra.
I näven hadd´ han jämt en körkekäpp,
uhäjlitt lang, mä knapp licksom en kläpp;
på metten bruka han i näven ha´en.
Han skull´ fôll stöt´ mä käppen di som sôv,
men gôbben va beskeli å ga lôv:
"Sôv gärne, bar´ ni inte snarker", sa´en.
Var lorda sop´ han körka fin å ren,
å törk´ å gne, så att dä änna sken
åttå var ävli fläck som han kunn´ räcke.
Å söndass-môraan klåcka ått´ precis
då ringd´ han fôrrstgang på ett tåcke vis
att dä te gusstjänst kunn´ di döe väcke.
En sönda lell så unnra folke på,
att inga förrstgangsringning hördes å:
"Va feler gamle stöten?" tänkte alle.
Di kom i körka - - "Jo, han ä allt här,
han glömt te ring´, för bön han hôller där:
på knä ve allterringen ha han falle."
Men gamle stöten hadd´ för lange sänn
ringt fôrrstegangen opp i himmalen:
där har han nu e tjänst, som hetter dôge.
I kvälls, när han gjorrt körka fin te slut
å trôtt skull´ gå te sej å vile ut,
feck han gå hemmôt te e bätter stôge.
Å hele sockna földe gôbben Storm
te grava, å där stog i unjeform
selldaten Fresk å fyre skott där sköt´en;
trômmslager Nybärg slog en vervel lang,
å pastårn talt´ så vackert, Fredrek sang,
å hele sockna sörde gamle stöten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar