fredag 21 april 2023

Körkstöten





















Han va en stor å grov, uhäjli khär, 
mä näver kav som gjorde åttå lä´r, 
å fötter änna licksom järbåtsflaker. 
Ve Varmlanns jägrer tjäna han e ti; 
när ufre´n ble, då kom han ut i kri 
å feck känn´ på hur krut å kuler smaker. 

Han bruka sett´ å tale om iblann, 
hur han ve Läppsi va mä Kal Johann 
å kridd´ mot Rysser, Prysser, Fransker, Spansker; 
hur han högg hôl mä kålekniven sin 
på murn te Läppsis sta å kröp så in 
å klappa folk´ mä sine håle hannsker. 

När sänna Kal Johann kom in i sta´n 
å såg hur jäger Storm geck på, då sa´n:
"Maschi, mun bra kaschong, för duckti klåing!" 
Men Franskera di frest´ allt på te sve´n, 
å Storm han ble plassera i sett ben, 
å sänna va dä uschlitt mä hans gåing. 

Nu dôgd han slätt int mer te gi dômm dalj,
feck avski mä en tapperhetsmidalj 
å tolv reksdaler i panson på slute. 
Så kom han hem te Rannsätt å ble stöt; 
där levd´ han nöjd på joläppel å gröt 
å i e stôge dä han feck gå lute. 

Å gamle Storm han va nu åtti år; 
på hôvve hadd´han int ett enda hår, 
men vite skägge räckt´en ner te mäija. 
Den kula, som ble skôra ´tur hans ben, 
den bar han på sej jämt, å ni skull´ se´en
hô styv han va ôt dänne ende gläija. 

Ve gusstjänsta han hallta fram så hart
körkgangen opp å ner, så dä va rart 
om nôe ol frå prädikstoln kunn´ höres;
men gôbben trodd´ lell, att han geck så tysst, 
å hysscha när han hörd´ att nôen nysst´,
för han va rädd prädickninga skull´ störes. 

Bå sommerti å vinter geck han så 
mä sleten ljusblå vammels-kappråck på,
som slog mä skörta änna ner kring fôttra.
Stånnkraven rack så högt som gôbbens skullt, 
liggkraven tydd´ int övver hålaan fullt, 
på den va möe vammel int bårtplôttra. 

I näven hadd´ han jämt en körkekäpp,
uhäjlitt lang, mä knapp licksom en kläpp;
på metten bruka han i näven ha´en. 
Han skull´ fôll stöt´ mä käppen di som sôv, 
men gôbben va beskeli å ga lôv: 
"Sôv gärne, bar´ ni inte snarker", sa´en. 

Var lorda sop´ han körka fin å ren, 
å törk´ å gne, så att dä änna sken 
åttå var ävli fläck som han kunn´ räcke. 
Å söndass-môraan klåcka ått´ precis 
då ringd´ han fôrrstgang på ett tåcke vis
att dä te gusstjänst kunn´ di döe väcke. 

En sönda lell så unnra folke på, 
att inga förrstgangsringning hördes å:
"Va feler gamle stöten?" tänkte alle. 
Di kom i körka - - "Jo, han ä allt här, 
han glömt te ring´, för bön han hôller där:
på knä ve allterringen ha han falle." 

Men gamle stöten hadd´ för lange sänn
ringt fôrrstegangen opp i himmalen: 
där har han nu e tjänst, som hetter dôge. 
I kvälls, när han gjorrt körka fin te slut 
å trôtt skull´ gå te sej å vile ut, 
feck han gå hemmôt te e bätter stôge. 

Å hele sockna földe gôbben Storm 
te grava, å där stog i unjeform 
selldaten Fresk å fyre skott där sköt´en;
trômmslager Nybärg slog en vervel lang, 
å pastårn talt´ så vackert, Fredrek sang, 
å hele sockna sörde gamle stöten.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar