Ett gråtande barn

 

Aprilblå himmel över svarta parker

och sol som skurar staden blank till påsk.

Jag driver kring och vädrar av mig vintern

och lyss till gatans ljud, så nya, friska

som hörde jag dem just för första gången.
Det är en spänstig klang i hjul och fotsteg,

ja, själva ölutkörarens buteljkorg,

slängd på hans breda rygg, melodiskt klirrar.

Behagligt porlar bullret in i örat

och själen ljummas upp av detta solsken,

som strålar genom rocken in i bröstet

och manar mig att sluta fred med livet.

Då genomskärs min märg av denna snyftning

från detta barn, som tuggar vilt sin näsduk

och snokar som en vilsen hund längs gatan

att finna penningsumman, som hon tappat.

Och hennes tårar rinna, rinna, rinna

ner över kinderna och in i munnen.

Hon skriker till för varje vänlig fråga

och icke hjälper tröst från magasinsfrun

och goda ord från en chaufför med brumbas,

som står och glor med stora, dumma händer.

Hon måste skrika, bara hopplöst skrika,

ty hon törs aldrig, aldrig mer gå hem.

Och dagen miste plötsligt allt sitt skimmer

och borta var försoningen med livet

för denna barnaångest in till döden,

för dessa skrik, för detta meningslösa,

för dessa tårar, som blott blevo smuts.

E Lindorm: