Åsikt: "Han var en liten gris i alla fall..."
Spelet har spruckit.
Stråke så rar,
prydd med en sten -
blixtrande sken
i toppen.
Sorg fanns i suset.
Spelaren druckit
dräggen och var
icke så ren,
icke så fin till kroppen.
Marken, som gav
köttet gestalt,
var ju som jord kan vara:
Mask eller padda
kräla med fadda
drifter och lukter.
Jorden är allt
bitter och svår att klara!
Tusende fukter -
Jo!
Själen han har?
Stjärnren och klar.
Brann i sin skönhetstro.
Välmenta händer
genast sortera
kläderna opp,
lumpen han sagt
att sitt förakt
han giver.
Plikttrogna händer
biografera.
Tropp efter tropp.
Raskare takt!
Friskaste forskningsiver!
Strax kring statyn,
lyftad mot skyn,
blåsa på streck i vinden
fläckiga linnen,
lustiga minnen,
svarta kalsonger -
darrar du, vit om kinden:
Hjälper ej ånger?
Nej!
Käraste byst,
böj dej, var tyst!
Fläcken skall följa dej!
Nej, så jag ljuger!
Nej, så jag målar!
Felaktigt slut!
Tvivlar jag på
stjärnskenet då,
som glindrar?
Längtan, som duger,
lumpen bestrålar.
Genom var klut
med den svarta, grå
smutsfläcken på -
det tindrar!
Mannaprofil,
se med ett smil
paltornas arma fladder!
Räds ej för riset!
Stjärnklart beviset,
starkt i sin stråle:
Skönheten var din fadder!
Ser jag dej småle?
Ja!
Käraste byst!
Nöj dej, var tyst!
Längtan var stark och bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar