Stig Dagerman 100 år: Människan som skall dö

Människan som skall dö fäster sina kloka ögon 

i den himmel, som rymmer allt 

från flygande stenar till fallande fågel. 

Under sitt ok av stjärnor skymtar den dignande guden. 

Han kan inte längre lura henne att hålla sig upprätt. 

För länge var handen på väg till hennes panna. 

När den äntligen anlände var den kall som en fisk. 

Människan som skall dö frågar världen:

Vad ger ni mig i utbyte om jag avstår? 

Hon vet själv svaret: 

En ros, en väckarklocka eller ett cocktailparty. 

Då detta inte räcker kallas hon otacksam.

Om djuren berättas att de i dödens ögonblick 

uppsöker platser, så ensliga att ingen finner dem. 

Endast jägaren ser djuren dö,

och vem vet om det han bevittnar är den verkliga döden. 

Kanske lurar man honom och ger honom endast bilden av ett sår och ett brustet öga. 

Men bilden av döden är måhända något helt annat och enklare. 

Är döden för djuret en skam det söker dölja 

eller en fest där det är enda gästen? 

Hur många smärre djur dör inte obemärkta i elefantens skugga — 

men i vems skugga dör elefanten? 

För människan som skall dö är döden ingen skam 

utan ett hedersuppdrag, hämtat ur hennes egen hand. 

Inte ens i detta sena ögonblick förnekar sig

hennes drift till offentlighet. 

På samma gång tjur, tjurfäktare och publik höjer hon värjan, 

parerar stöten och applåderar den på förhand avgjorda striden. 

När eftermiddagen kommer går solen ner för alltid 

och arenans sand virvlar bort i rymden. Allt är nu tomhet och endast tomhet, 

ty människan som skall dö håller allt i sin hand 

och när hon förintas förintas allt med henne. 

Sålunda är hennes makt gränslös 

och vilken människa som helst kan övertyga sig om dess rätta gränslöshet

genom att en dag stiga ut på randen av Empire State Building. 

Inom tre minuter skall hon tillbedjas av polisen, 

inom fem av den utryckta brandkåren.

Inom en timme dyrkas hon av pressen,

inom två av radion och inom tolv timmar

skall hela världen ligga för hennes fötter.

Inom ett dygn kommer denna människas liv att äga en så enorm betydelse 

att inte en ansträngning skall skys för att rädda henne tillbaka — 

ja, till vad? 

Så förvandlar ett kort steg 

från ett golv innanför ett fönster till en gesims utanför 

en människa från en social nolla till en presidents överman. 

Hela universums hopp hängs som en kvarnsten om hennes hals 

och är hon svag och lättledd tar hon nu steget tillbaka – 

men endast för att finna att medan en människa från dödens sida av Empire State Building behärskar en hel värld 

kan samma människa från livets sida av samma byggnad 

inte ens tilldraga sig en flugas uppmärk- samhet. 

Människan som skall dö frågar slutligen icke: 

min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? 

Hon anar att hennes makt är så enorm, 

att inte ens Gud ett ögonblick når henne.

En dag, ett dygn, en evighet är hon oåtkomlig för allt 

på samma sätt som spjutet är oåtkomligt,

medan det vinande förflyttar sig från en mark till en annan.

S Dagerman: