den stod, den gamla skålen av porslin
bredvid två malmljusstakar och ett tennstop
med Adolf Fredriks bild med kunglig min.
Men skålen lyste mest. Den var så grann.
Den tunna kanten sken med gyllne blänk
ur hyllans dunkel. Och så fort jag hann
när dörren öppnades, jag ville se den.
På skålens fina välvning var det målat
ett sällsamt landskap med en späd figur,
allt av ett rosigt skimmer genomstrålat.
Och jag fick se på den, om jag var snäll,
dess blå idyll av främmand ekontur,
dess klara färg, som aldrig blektes ur.
- Men tog jag i den, blev jag lovad smäll.
Och ändå, att få ta den från sin hylla
så varligt, varligt i små rädda händer,
att känna sol från fjärran kuster fylla
min barndoms fattiga och frusna länder!
Hur världen vidgas kring de döda tingen
så mycket större än de stora mena,
hur glans och rymd och saga föds, vet ingen
som inte gått som liten helt allena.
Jag lyfte skålen med det fina mönstret
mot dagern, och se, dagern sken igenom!
Jag såg ej längre lövens dans mot fönstret
från träden som oktobervinden ven om -
jag gästade ett rike Någonstans
och Någongång - men som jag kände fanns
i denna värld, där jag var född att vara.
Där reste sig i färger ljuva, klara
ett sällsamt berg i fjärran, helig ro
långt bortom träd och flod och flodens bro,
och allting levde för ett ögonblick.
På bågig bro Den Mandelögda gick
mot stranden med den gyllene pagoden.
Och körsbärsblommen snöade i floden.
Och än står skålen kvar i någon vrå.
Jag ser på den ibland och ler och minns.
Och jag är rädd om den. Hur åren gå,
bär den till sist den enda dröm som finns.
Det är så underligt att ha en punkt
där allting dröjer kvar, där tiden stannat,
när allt det leksamt lätta blivit tungt
och det man trott på vart till något annat.
Jag har hört bruset från erövrarbålen
kring fjärran stränder, fjärran kontinenter
och ropen kring den senaste idolen,
när världen störtat stammar och regenter -
men ännu glänser från den gamla skålen
med drömmens eget liv av tidlös ro,
med samma lätta steg på bågig bro
och samma ljuva glans kring blomstrens hyllen
den bräckliga, den eviga idyllen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar