starka orrar
ofta festligt smälla.
Krigarsporrar
surra då och då.
Fullt med starka tuppar,
röda kammar.
Elden flammar,
ilskan oss anammar.
Jorden guppar
ängsligt i det blå.
Plötsligt tämjas
våra vilda själar,
äckligt vämjas
vi åt skrål och strid.
Då ett jämmer stiger susande
i kval och ve:
Litet mera frid,
litet mera frid, om vi får be.
Viktigheter
trängas,
äckligheter
knuffas, tumla, flängas,
bräckligheter
spotta på varann.
Jorden är ett litet skri, som tystnar
ganska snart.
Evigheten hörde någon ropa "Aj!"
Jorden var en fläck på himlens blå kavaj.
Nu den suddas ut.
Allt är gott och slut.
Men då ha vi ropat "aj" i några hundra tusen år,
men för Evighetens öra blott ett litet skri,
sedan tyst - det är förbi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar